conclusion

Det är något speciellt med snö, det inger ro när allt annat bara är upp och ner. Jag sitter och tittar på snön, den faller ner utan bekymmer, ibland får den till och med hjälp av en vindpust att ta sig över en bil eller ett träd för att snällt och fint landa bland sina vänner.

Jag behöver landa bland mina vänner som jag ibland råkat sväva ifrån. Det är en obekväm sanning, jag har inte träffat min bästa vän på hur länge som helst. Jag har tappat kontakten med flertalet som jag innerst inne aldrig vill sluta prata med. Jag försöker intala mig att det är så det går till, you loose some and you gain some.

Det är inte problemet att hitta nya vänner som gör mig nedstämd, jag träffar ständigt nya intressanta personer som jag har ett stort utbyte av. Det är min förmåga att "glömma" de som jag redan har. Jag skäms över detta fenomen hos mig själv. Att jag inte kan ta en dag, spendera den med en person som jag tycker om och bara njuta. Utan att känna krav på annat eller måsten att det ska leda någonstans. Detta gör mig nedstämd.

Att vara nedstämd har sina fördelar, man kan gråta (har svårt för det annars), man kan tycka det är helt ok att spendera en hel dag i soffan, äta popcorn, läsa bok och drömma sig bort från verkligheten. Om livet vore en dröm skulle jag styrt den så att jag med mitt ekonomiska oberoende kunnat hjälpa Pappa om dagarna, att jag kunnat vara med mina vänner. Jag hade kunnat hälsa på min familj betydligt oftare än vad jag gör. Men framför allt hade jag kunnat hjälpa mina föräldrar genom de svåra tider de genomlider nu och har så gjort ett par år. Min pappa är min största idol, han har det otroligt tufft men kämpar ändå.

Det är där det största skoskavet inom mig finns. Mina föräldrar och framför allt min pappa har det svårt, och där finns inget jag kan göra.
Pappa fyller 60 nästa fredag, han ska få den finaste presenten jag någonsin kommit på till honom. Men han är värd så mycket mycket mer.