conclusion

Igår fick jag den sämsta idéen någonsin. Jag hade en halvtimme över på lunchen och bestämde mig för att ta cykeln och bege mig ut i det för dagen otroligt sköna vårvädret. Jag cyklade ut från bolaget och ner mot sta'n. Många tankar flög genom mitt huvud, bland annat att det vore läge att uppgradera mitt headset till mobilen till en trålös bluetooth historia. Detta är något jag tänkt på länge och har under en lång tid övertalat mitt sundaförnuft att jag faktiskt behöver en sådan. Sagt och gjort så bar vägen förbi en telebutik och jag ställde cykeln utanför och klev in i butiken. En klocka ringde för att göra personalen uppmärksamma på att det kommer hjärndöda idioter som slösar bort mycket pengar på onödiga saker. Jag är inte säker på om klockan bara ringde för mig eller hur det låg till. Direkt när det första steget in i butiken var taget så jag skymtade det jag söke, nästan så att en stolstråle lös väligt odiskret för att poängtera var det fanns någonstans. Jag begav mig dit och stod ledigt, självsäkert men ändå så vilsen. Jag så vad jag var ute efter och en expidit kom till min undsättning. Han visade flera varianter och jag fastnade till hans förtret på den billigaste varianten. Och vis som jag vanligtvis inte är så frågade jag om den var kompatibel med min telefon och det skulle den givetvis vara. Otroligt nog betalade jag glatt och satte mig på cykeln igen för att rikta styret tillbala till jobbet. Hela vägen fantiserade jag hur fantastisnt det skulle bli att slippa sladdar och vad bra det skulle bli att få ett par nya lurar då de jag har inte fungerar i stereo då ena luren är kässss. Det tog inte många minuter att ta mig tillbaka till jobbet med den nyvunna motivationen. Väl tillbaka så satte jag makapären på laddning och sprang iväg till ett möte. Det var av naturliga skäl det längsta mötet någonsin så två och en halvtimme och 18 392 klocktittningar senare så hade jag en färdigladdad pryl i vänster handen och min telefon i höger hand. Min glädje kunde liknas med en unges glädje när tomten kommer, förutsatt att ungen inte är rädd för överviktiga män i röda dräkter (brandmän). Jag följde de enkla instruktionerna och tryckte play.......   

det funkade inte....

dagenskommentar :    utgår på grund av brist på motivation

Nu var det dags igen, jag har dagdrömt mig igenom en hel bussresa PLUS själva promenadtiden från och till bussarna. Det är läskigt hur verklig en dagdröm kan bli om man är tillräckligt trött. Hur trött är man när man är tillräckligt trött kanske du frågar dig, och det gör du med all rätt för tillräckligt trött är något högst individuellt och kan även skifta för en enskild individ så tillräckligt trött är något som skiljer sig från gång till gång, lite som Pamela Andersson.

Jag dagdrömde mig som sagt igenom en timmes restid och jag var tillräckligt trött så jag började nästan tro på det jag drömde. Jag drömde om att vara sambo, om att vinna serier, om att få en större summa pengar, om att jag ha varit på olika platser, om att få spela inför publik igen. Man hinner med många tankar på en timme.

Men det sistnämnda fick mig att vakna ur min dagdröm.
 
Att få spela inför publik...

Tänk att få sitta på trumpallen och höra intromusiken  köra igång och ridån är fördragen men roddarna har tagit ett fast grepp och ska precis dra undan den. Att ur sina "in-ear" monitorer höra gitarristen spela en skämtsam melodi (det hörs inte ut än). Långt i bakgrunden hörs publikens jubel, de vet att vi snart ska dra igång och ösa sönder scenen tills det bara återstår ett fundament och gamlingar som går förbi suckar och förbannar väderomväxlningen som nu sliter bort hela hus.
   När introt börjar dra sig till sitt slut så sätter jag mig tillrätta, känner trumstockarna i handen. De har en perfekt balans. Inte så konstigt med tanke på att jag tillbringat två hela dagar hos Wincent för att skapa mina signature trumstockar. Resultatet har blivit en perfekt blandning mellan 5A och 5B stockar, snabbheten och manöverfriheten från 5A och kraften från 5B.
   Ridån är på väg bort och hundratals huvuden syns, jag säger hundratals det kan vara tusentals. Vi börjar spela, jag har perfekt ljud att spela till, trummorna är precis där jag vill ha dem. Allt går fint.

Och här vaknar jag till....

Jag kom att tänka på att jag aldrig kommer uppleva detta. För egentligen, hur många musiker får uppleva något så fantastiskt.  Men lika glad är jag för det, snart ska jag börja lira lounge/jazz/soft/chill musik. kan inte bli bättre!!!

Kommentaren för dagen: jag känner mig som en frusen glass.

Jag anser att jag är lyckligt lottad. Jag har en underbar flickvän, en stöttande familj samt grymt sköna vänner. Jag har dessutom ett intressant jobb med chanser till ett ännu mer intressant jobb bara runt knuten. Att bara få en fast summa pengar varje månad är jag otroligt tacksam för i detta läget.

Det har inte alltid varit så här. Men det är något alla måste gå igenom, därför känns denna situationen helt magisk som min mycket goda vän hade sagt. Det är just förändringen från en jobbig situation till den rätt glassiga som råder nu som är fantastiskt rolig att vara med om. Jag har tidigare haft det rätt tungt men inte som det varit denna gången. Därför känns det otroligt skönt att för en gångs skull få se och tänka på förändringen. Det är som att gå och lägga sig en vinterdag och vakna upp en varm sommarmorgon med fåglar som kvittrar och solens varma strålar som letar sig fram till ansiktet och värmer kinderna. Med andra ord helt otroligt.

Det är som du kanske märker mycket som går med mig nu. Jag kan lägga till mitt intresse för fotboll som har ökat från likgiltlighet för ett år sedan till maxintresse som upptar nästan all min fritid. Att få åka från jobbet och veta att det är träning på kvällen gör att bussresan går lättare.

Det är däremot svårt att skriva när man är glad, som min käre vän DeLarsson en gång sa så föds kreativitet ur lidande. Så skrivandet här kan komma att bli lidande, frågan är då om det är tillräckligt lidande för att återfå kreativiteten??

Men för att få något att skriva om överhuvudtaget så kan jag skriva om träningslägret som jag var på nu i helgen. Riktigt skoj, framför allt att alla ledare har samma humor. Jag har inte insett exakt hur lika vi egentligen är i ledarstaben utanför fotbollen men det gick upp ett ljus att humormässigt så är vi rätt lika och vi, om jag får säga det, trivs otroligt bra tillsammans.

 men i alla fall, träningslägret var som sagt skoj och fotbollen och allt som rör det var fantastiskt. Men på hemresan så hände något som lyfte betyget till höjder där inte ens Airbus flyger. Höjder dit mänskligheten bara trodde att vi hade nått. Du undrar förmodligen vad som var så bra och om jag bara säger Hoffmaestro så kommer jag göra dig besviken men det var hela konceptet. Att trött efter för lite sömn under helgen sitta och vänta på en ankomst till Helsingör få höra första tonerna på Hoffmaestro's Desperado var som att lyfta till högre makter och ge dem en bitchslap för att de inte gett mig musiken tidigare. Den energi som sprudlar genom låten kan få vilken apatisk hund som helst att vifta på svansen och bege sig till närmaste lyktstolpe för att märka sitt revir. Men det mest fantastiska är att jag hört låten innan och tyckt den var bra men att jag inte insåg exakt hur bra den var är ett mysterium. Jag sitter nu på jobb och njuter av mina sista minuter av lunchen och lyssnar just till detta fantastiska band. Men ju mer jag lyssnar ju mer inser jag att man måste nog vara rätt glad för att uppskatta deras musik ordentligt, för vem vill dansa när man är nere?? Även om jag brukar dansa även om jag är tokdeppig så finns det ett uttryck som passar in här som vitlök passar i tsaziki: Även clownen gråter.

Med de orden så passar jag på att inflika den dagliga kommentaren om dagens läge: Don't you quack at me!

Att det sociala spelet med värdetänkande har kommit på tapeten den senaste tiden har förmodligen ingen missat, även om det aldrig uttalas att det är just det sociala spelet som står till grund för vissa uttyck och liknande. Det jag syftar på är den sk. hip-hop kulturen, lite gansta lite farligt. Men framför allt så handlar det och bitches och bling-bling. Att sedan ungdomar och lättpåverkade vuxna blir matade med en skev verklighetssyn från program som pimp my ride och MTV cribs och liknande gör inte saken bättre. Det blir en press att ständigt ha de senaste grejorna, de bästa bilarna och liknande. Det får gärna kosta några tusen extra bara det syns. Det har säkert varit såhär tidigare men då hade man inte tillgång till enkla lån och liknande som det finns idag. Det hela skapar en press på den enskilda. För ju mer accepterat denna inställning med bitches och bling-bling blir ju tuffare kommer samhällsklimatet att bli. Jag menar inte att det enbart beror på bling-bling kulturen att det sker fler mord, fler rån, fler våldtäkter och liknande idag jämfört med för 20 års sedan men det är förmodligen en stor del i det hela.

Som ett exempel så är det knappast ögonbrynshöjande att någon försöker stjäla en bil. Du läser detta och tänker "klart man märker om någon stjäl en bil" men vad jag menar med märker är att man gör något åt det, man ser det. Som det är nu så skulle enligt min uppfattning 78,94% av Sveriges befolkning bara gå förbi en bil som tjuter och blinkar med en något suspekt kille som mekar nedanför ratten. "Inte min bil = inte mina problem" är garanterat en tanke som dyker upp. Det är likadant med så enkla saker som cyklar. Det är "något man får räkna med" att ens cykel blir stulen någon gång under året. Min blev stulen på en tågstation på kvällen, den var låst men ändå. Däremot så har min kollegas sambos cykel blivit stulen. Den stod nere vid ett källarförråd skymd av en stor trappa ungefär 8 meter in på tomten i ett villa kvarter i Höganäs. Där har alltså en eller flera personer gått in och tagit cykeln, på en annan persons tomt. Att göra det på allmänplats kan hända då där passerar mycket folk och alla har inte de spärrar de borde ha, men innne på en tomt. Jag är mållös.

jag har ingen direkt lösning på problemet och jag tvivlar på att det finns. Man kan inte gå tillbaka till hur det var innan för utvecklingen måste ha sin gång oavsett om den är för stunden positiv eller negativ. Om fem år kanske vi ser annorlunda på saken, vad vet jag??


dagens kommentar: ägg och skägg, se och lär påsken är här

Mental ohälsa kan ha sin grund i oändligt många anledningar och kan leda till lika många resultat. Allt från bitterhet till självmord. Det låter kanske lite drastiskt men så ligger det till.

Jag upplevde själv en dänga av den mentala ohälsan igår. Det hela började med att pappa ringde, det var dock inte han som skapade den mentala ohälsan utan andra faktorer. Han frågade hur jag mådde och om jag hade pengar att klara mig resten av månaden. Jag drog till med en vit lögn för att slippa få honom att bli orolig eller försöka sticka till mig lite pengar. De har det rätt svårt där hemma nu när både mammas och pappas bil fåt en dänga av Fysisk ohälsa. Men jag drog alltså till med en vit lögn och sa att allt var bra ekonomiskt och att det löser sig på torsdag då jag garanterat får lön. Det är jag väldigt osäker om, men det tar inte en vit lögn hänsyn till.

Det var en anledning till ohälsan i skallen, jag ljög lite lätt för min pappa. Han som jag ser upp till och som stöttat mig i vad jag än har gjort. Men även denna missgärning är inte den direkta orsaken till den mentala ohälsa jag upplevde igår.

Däremot har jag lyckats med hjälp av uteslutningsmetoden ta fram två anledningar. Den första är den helt sjuka sockerdipp som jag fick när klockan slog 15:00 och den andre är kanske den största boven av dem alla, vädret. Att det i slutet på mars snöar som om världens skulle sluta är inte något man önskar sin värsta fiende. Att Demeters dotter hamnar i händerna på Hades orsakar inte bara kaos vädermässigt. Den vinterdepprission som jag och förmodligen alla andra trodde var borta smög sig på när vi var som mest oberedda. Den kylan som kom skickade oss alla till den mörka delen av hjärnan där tidigare endast Fröding haft nyckeln.

Så snälla gör så att sommaren kommer och stannar för evigt.

en anna sak som skapar mental ohälsa är det föremål som låg i listen på bussen precis bredvid mig och rullade/skrapade eller på annat sätt påpekade sin existens...

dagens kommentar: uteblir på grund av frusna fingrar

eller kanske att vara den man är...


Det är rätt självklart för många att vara den man är.

Själv strävar jag alltid efter att vara så ärlig mot både mig själv och mot andra som jag bara kan. Detta är dock en uppgift som ibland kan bli mig övermäktig, men det kan vi ta en annan gång.

Denna gången tänkte jag berätta vad det var som fick mig att på nytt öppna ögonen för detta ämnet.

Det hela började en fredags eftermiddag då jag satt på linje 1 mot ättekulla via råå. Jag satt där för att ta mig till träningen i Laröd. Jupp, jag åkte från Höganäs till Laröd via Råå. Jag är glad jag har månadskort.

men i alla fall, på denna buss satt jag längst bak och tömde tankarna vilket går ganska fort en fredag. Då kommer helt oväntat en man, som stigit på bussen på GA torg, och sätter sig på ett säte mitt emot mig. Han har under sin väg från chauffören till sätet tittat nedlåtande på en gammaldam, två tonårstjejer och en stackars kille som satt med benen övergången för att limma på en tjej som satt på andra sidan. Han är klädd i ett rockliknande ytterplagg med skjorta och slips under som matchar dåligt både till rocken och till varandra. Hans hår är lätt lockigt och kammat på något underligt sätt. Inte mittbena och inte bakåtslick utan en hybrid av dessa båda avarter till frisyrer.

Han slår sig ner och tilltar mig i ögonen, tittar bort och sedan tittar på mig igen. Han gör en ljudlig suck och drar håret (för jag vet inte om jag kan kalla det frisyr) bakåt för att sedan kolla på klockan som ser ut att bestå mestadels av guldaktigt material. Han suckar och tittar på mig igen en kort sekund.

Du får inte tro att jag stirrade på honom, han råkade bara sätta sig på ett ställe där det är som behagligast att vila blicken.

När han för tredje gången upptäcker att jag tittar på honom börjar han muttra och räkna på sina fingrar. Karln kan inte vara någon matematiker för han kommer bara till två. Detta gör han om och om igen. Ett tag funderar jag på att säga tre och klappa honom uppmuntrande på axeln. Alla har rätt till lite personlig utveckling. Jag hinner dock aldrig utföra denna handling innan han går av med rak rygg och hög näsa.



Min första tanke när jag såg honom på bussen var att han måste vara en man med makt och cash. Men sedan kom jag på att en man i hans ställning inte åker kommunalt för att spara på miljön. Han är mer den typen som nästan kör på dig i hans nya, maffiga Mercedes SUV. Varför åkte han då buss mellan GA torg och Rönnowska med den inställningen och det beteendet?? Jag tror att han försökte vara någon annan. Han vill att andra ska tro det jag fröst trodde om honom. Han vill vara rik och fördomsfull.

Tacka gud för att jag alltid är mig själv och aldrig är fördomsfull......

Det där med att stanna upp och insupa tillfället, låta ögonblicket lyfta en till skyhöga höjder förbi sears towers och låta en sväva i höjd med självaste Mount Everest är något jag inte gör för ofta. Att bara stanna till och titta upp gör så stor skillnad. Man får annat att tänka på än de malande problem som ständigt sköljer över all glädje som skulle kunna finnas i livet. Den sekunden eller ännu bättre minuten gör så mycket.

Senast jag stannade till och tog tid för mig själv var nog i höstas. Jag bodde i skånes sämsta metropol, Lund, och skulle jobba en natt i Helsingborg. Kruxet var att jag planerade så dåligt som bara jag kan göra och var framme en hel timme förtidigt. Hmm vad min första tanke. Vem kan jag ringa för att fördriva tiden med?? men sedan slog det mig. Jag ska ha denna tiden för mig själv. Bara jag och musiken. Sagt och gjort så satte jag mig på min favoritsten i norra hamnen där det är insynsskyddat och jag har fri sikt över sundet och hela vägen till Danmark. Det var sent en kväll så mörkret hade redan lagt sin mörka hand över staden och danmark lystes endast upp gatuljusen och en och annan bil som sågs över det spegelblanka vattnet. Det tog två låtar (starlight - Muse samt 156 - Mew) innan jag stängde av musikspelaren och bara njöt.

Tack vare vallen bakom hörs inte stadensliv. Det är bara jag, vattnet och danmark.

Där sitter jag i nästan 40 minuter innan Oslobåten kommer och bryter magin och jag inser att jag inte har tid att sitta där längre.

Jag har inte tid att uppleva ett ögonblick liknande detta igen på ett par veckor. Men vid första bästa chans ser du mig sitta på stenen, med eller utan lurar i öronen, drömmandes bort, rensandes mina tankar. Bara njuta.....


dagens livskommentar: Jag sitter fast med handen i en gottispåse...

Det finns språk man inte förstår. Dessa språk kan vara Tyska respektive Franska beroende på vad man valde för inriktning i skolan. Ett annat språk man inte kan förstå är kärlekensspråk, det spelar ingen roll hur mycket man övar så kommer man inte kunna behärska det som man behärskar sitt modersmål.

Men det är inget av dessa språk jag tänker på. Utan det språket är ett högst komplicerat språk. Jag syftar inte på grammatik utan på den rena förståelse basen. Det är inte ett språk man uppfattar som ett verbalt språk men ändå finns det med i all social kontakt. Det jag tänker på är det subtila språket som alltid finns med när två personer möts, jag säger två.. kunde varit tre. Som jag tidigare nämnde är det inget verbalt språk utan detta språk, som faktiskt är utan namn vad jag vet, består av gester, rörelserscheman och liknande som av uppmärksamma personer uppfattas och ger en inblick i vad den andre tänker eller känner.

Det jobbiga med detta språket är att ungefär hälften av alla människor förstår det och ännu färre kan tala det. Eller egentligen så kan alla tala det men färre än hälften vet vad de säger. Det farliga med att inte veta vad man säger är att det medför problem för de som uppfattar språket och kan tolka det. Tecken och gester som inte är menat att såra eller förstöra gör just dessa två alternativ. Lika så kan det medföra glädje när det egentligen är sorg som personen känner. Det subtila språket är ett svårt språk och det kan dölja allt från glädje till sorg, dock oftast mest sorg.

Jag säger inte att jag kan varken tala eller förstå detta komplicerade språk men jag vet att det finns och det är ett steg på vägen.

jag avslutar med att säga lägga en kommentar om livet just idag:

ät skit och dö

Det finns ett område som man skulle kunna kalla ingemansland. Du tänker garanterat på Berlin under efterkrigstiden och alla stackars själar som försökte fly undan ett överdominant samhälle från öster. Men där misstar du dig så det slår härliga till.

Det ingemansland jag tänker på befinner sig mitt emellan hjärtat och hjärnan. Egentligen är det ingen fysisk plats utan mer än känsla som enligt sägnerna sällan inträffar. Själv visste jag inte ens att det fanns men när jag tänkte efter var det hur logiskt som helst.

Jag ska försöka förklara hur det hela hänger ihop. Men du bör veta att detta är mina egna reflektioner och är inte förankrat i någon form av vetenskap!
När man träffar någon så antingen gillar man personen med hjärtat eller hjärnan. Att gilla någon med hjärtat är något som de flesta kan känna igen sig i. Man får de där härliga fjärilarna i magen och man tappar huvudet när man är i närheten av den personen.
Däremot innebär att gilla någon med hjärnan att den personen passar in i ens tankar hur "den perfekta partnern" är. Det är inte så att man inte får fjärilar i magen utan det är mer så att det är ens tankar som är intresserad av personen inte du själv. Nu säger du kanske att det är samma sak men så är inte fallet enligt mina erfarenheter.

Däremot är ingemansland den kombination av dessa båda områden vilket med min slutledningsförmåga leder till det perfekta förhållandet. Den person som hamnar i ingemansland är alltså helt sonika den perfekta personen.

Nu orkar du kanske inte läsa mer om
ordet ingemansland men det har faktiskt en annan betydelse och när jag ändå är inne på ämnet passar jag på att dra den andra förklaringen. Eller förklaring och förklaring, det är inte så att det är antingen eller. Ingemansland finns på två ställen.

Nu är du antagligen riktigt nyfiken på vad det andra ingemansland kan vara och jag ska inte hålla dig på halster speciellt länge. Det andra ingemansland uppstår vid det perfekta förhållandet. Förklaringen är inte lika bra som på förra och inte lika svår att förstå men ack så viktig. Det andra ingemanslandet uppstår mellan två personer, där hon slutar och han börjar. Ingen annan har tillträde till det området, inget kan komma emellan.

Jag trodde länge att jag aldrig skulle få uppleva något av detta, men så dubbelfel man kan ha...

Idag blev min cykel stulen. Inte lånad, inte bytt utan stulen. Någon tyckte att min cykel med icke fungerande fram broms och näst intill trasig bakbroms, inga lyktor, slitna däck, icke oljade växlar och allmänt utstickande färg var ett bra kap. Det dumma är att jag har haft cykeln sedan jag var fjorton bast. Minns det som om det var igår jag fick den, glädjen när jag såg den stå i vardagsrummet med en massa serpentiner och ballonger fastsatta på alla möjliga och omöjliga ställen. Jag kommer ihåg den första turen ute på viaköps byav. där jag stolt cyklade förbi grannarna tills de upptäckte att det var en splitter ny cykel den långa grabben hade fått.

Så följande dagar kommer gå i sorgens tecken, flaggor kommer vifta på halvstång, en hel nation kommer stanna till av chocken, personer kommer lämna blommor på brottsplatsen.

min blå-lila cykel.. may you rest in Peace....