conclusion

Jag anser att jag är lyckligt lottad. Jag har en underbar flickvän, en stöttande familj samt grymt sköna vänner. Jag har dessutom ett intressant jobb med chanser till ett ännu mer intressant jobb bara runt knuten. Att bara få en fast summa pengar varje månad är jag otroligt tacksam för i detta läget.

Det har inte alltid varit så här. Men det är något alla måste gå igenom, därför känns denna situationen helt magisk som min mycket goda vän hade sagt. Det är just förändringen från en jobbig situation till den rätt glassiga som råder nu som är fantastiskt rolig att vara med om. Jag har tidigare haft det rätt tungt men inte som det varit denna gången. Därför känns det otroligt skönt att för en gångs skull få se och tänka på förändringen. Det är som att gå och lägga sig en vinterdag och vakna upp en varm sommarmorgon med fåglar som kvittrar och solens varma strålar som letar sig fram till ansiktet och värmer kinderna. Med andra ord helt otroligt.

Det är som du kanske märker mycket som går med mig nu. Jag kan lägga till mitt intresse för fotboll som har ökat från likgiltlighet för ett år sedan till maxintresse som upptar nästan all min fritid. Att få åka från jobbet och veta att det är träning på kvällen gör att bussresan går lättare.

Det är däremot svårt att skriva när man är glad, som min käre vän DeLarsson en gång sa så föds kreativitet ur lidande. Så skrivandet här kan komma att bli lidande, frågan är då om det är tillräckligt lidande för att återfå kreativiteten??

Men för att få något att skriva om överhuvudtaget så kan jag skriva om träningslägret som jag var på nu i helgen. Riktigt skoj, framför allt att alla ledare har samma humor. Jag har inte insett exakt hur lika vi egentligen är i ledarstaben utanför fotbollen men det gick upp ett ljus att humormässigt så är vi rätt lika och vi, om jag får säga det, trivs otroligt bra tillsammans.

 men i alla fall, träningslägret var som sagt skoj och fotbollen och allt som rör det var fantastiskt. Men på hemresan så hände något som lyfte betyget till höjder där inte ens Airbus flyger. Höjder dit mänskligheten bara trodde att vi hade nått. Du undrar förmodligen vad som var så bra och om jag bara säger Hoffmaestro så kommer jag göra dig besviken men det var hela konceptet. Att trött efter för lite sömn under helgen sitta och vänta på en ankomst till Helsingör få höra första tonerna på Hoffmaestro's Desperado var som att lyfta till högre makter och ge dem en bitchslap för att de inte gett mig musiken tidigare. Den energi som sprudlar genom låten kan få vilken apatisk hund som helst att vifta på svansen och bege sig till närmaste lyktstolpe för att märka sitt revir. Men det mest fantastiska är att jag hört låten innan och tyckt den var bra men att jag inte insåg exakt hur bra den var är ett mysterium. Jag sitter nu på jobb och njuter av mina sista minuter av lunchen och lyssnar just till detta fantastiska band. Men ju mer jag lyssnar ju mer inser jag att man måste nog vara rätt glad för att uppskatta deras musik ordentligt, för vem vill dansa när man är nere?? Även om jag brukar dansa även om jag är tokdeppig så finns det ett uttryck som passar in här som vitlök passar i tsaziki: Även clownen gråter.

Med de orden så passar jag på att inflika den dagliga kommentaren om dagens läge: Don't you quack at me!