Ett nytt äventyr väntar
Det är ibland så i livet att vi väljer vägar vi inte trodde var möjliga. Ibland når vi en återvändsgränd, ibland är vi tillbaka på ruta ett men ibland så kommer vi till det mål vi aldrig trodde fanns.
Dessa val har jag tänkt på mycket under den senaste tiden. Att få välja sitt eget livs utgång är både skrämmande men samtidigt en utmaning som man borde ta på största möjliga allvar. För hur vet man att man gör fel? det är oftast först ett par år efter sitt val som man inser hur fel eller hur rätt man gjorde. Detta kallas perspektiv. Att få perspektiv på saker och ting är enligt mig viktigt. Får man inte det kan man inte lära sig av sina misstag eller sina rätta val utan lever vidare i samma fåra som man grävt som sjuåring. Perspektivets lärobok må vara den bästa att ha med sig genom livets skola. Dock kan man inte plugga sin väg i förtid utan måste snällt invänta tills lektionerna droppar ner som den första droppen till ett kommande hav.
Anledningen till denna något allvarliga ton i detta inlägg är mitt nya jobb under sommaren. Jag är stensäker på att jag valt en karriär som jag kommer tycka mycket om och gärna ha till livet säger farewell till min kropp. Dock så har min chef på trädsgårsfirman ständigt pumpat i mig att inte bli låst vid en idé, en vilja utan hela tiden se öppningar för nya möjligheter.
Jag har kämpat mig igenom två års skola, jobbat på Höganäs AB och hela tiden haft målet inställt på att bli brandman. Hur öppen för möjligheter har jag varit? Vilka dörrar har jag passerat utan att ens titta in i?
Dessa val har jag tänkt på mycket under den senaste tiden. Att få välja sitt eget livs utgång är både skrämmande men samtidigt en utmaning som man borde ta på största möjliga allvar. För hur vet man att man gör fel? det är oftast först ett par år efter sitt val som man inser hur fel eller hur rätt man gjorde. Detta kallas perspektiv. Att få perspektiv på saker och ting är enligt mig viktigt. Får man inte det kan man inte lära sig av sina misstag eller sina rätta val utan lever vidare i samma fåra som man grävt som sjuåring. Perspektivets lärobok må vara den bästa att ha med sig genom livets skola. Dock kan man inte plugga sin väg i förtid utan måste snällt invänta tills lektionerna droppar ner som den första droppen till ett kommande hav.
Anledningen till denna något allvarliga ton i detta inlägg är mitt nya jobb under sommaren. Jag är stensäker på att jag valt en karriär som jag kommer tycka mycket om och gärna ha till livet säger farewell till min kropp. Dock så har min chef på trädsgårsfirman ständigt pumpat i mig att inte bli låst vid en idé, en vilja utan hela tiden se öppningar för nya möjligheter.
Jag har kämpat mig igenom två års skola, jobbat på Höganäs AB och hela tiden haft målet inställt på att bli brandman. Hur öppen för möjligheter har jag varit? Vilka dörrar har jag passerat utan att ens titta in i?
