conclusion

Först vill jag passa på att säga till Dig Sofia, detta är INTE Lilians blogg.

Nu när det är avklarat så tänkte jag i detta inlägget berätta lite om vad jag kommer och inte kommer sakna när jag slutar på Höganäs AB.

Det är ju alltid lättare att se vad man inte kommer sakna. I morse kom jag på tre saker.

1.   Att behöva gå upp så tidigt. Det har nästan knäckt mig att stiga upp klockan 5 om morgonen. Jag tror inte att många som inte går upp så tidigt förstår hur jä**a tidigt det är. Helt sinnessjukt tidigt. Som sagt, jag kommer INTE sakna det.

2.   Den andra saken jag inte kommer sakna är att ta bussen hem efter jobbet, där alla gymnasie elever ska hålla låda och jag försöka sova. Kommer INTE sakna det.

3.   Detta är nästan den viktigaste punkten, just nu. Den tredje saken jag inte kommer sakna är harkelspottaren som på cykel åker förbi mig ungefär vid lasarettet. Han hörs långt i förväg då han var femte sekund harklar sig grundligt och sedan spottar. Första gången trodde jag han var lite förkyld eller hade svalt en fluga, men nu 4 månader senare börjar jag tvivla. Att jag sedan har svårt att äta om morgonen och blir "äckligt mätt" på tre mackor gör inte saken bättre när han kommer förbi och försöker harkla upp blindtarmen. Nä, harkelspottaren kommer jag INTE sakna.

bara fyra dagar kvar nu...

Jag varnar ifall du har känsliga nerver eller är allmänt deprimerad nu under hösten för detta inlägget kommer inte visa någon hänsyn.

Vi har en gammal sate på jobb. Hans uppgifter består av att hålla "grönområdet" i skick och han har det som sitt livsmål. Han har varit anställd längre än demokratin har funnits. Om han hade någon form av ordförråd och en liten berättar teknik skulle han kanske kunna delge resterande världen hur universum egentligen uppstod. För då var han tonåring och sniffade lim.

  Han är som du märker inte den smartaste person jag mött. Han är en riktig pain in the ass som man säger på det internationella språket. Att han ständigt är på mig är en annan faktor som vi kan förbise under de första styckena.

Denna gamla man som har Christer Sjögrens "I love Europe" som ringsignal är det i särklass största miffot jag har stött på. Ingen kan vara så arrogant och vilseledande för mänskligheten. Det är till och med så att jag tvivlar på hans mänskliga gener. Han kan vara en ödla från en annan planet, exempelsvis Draco. En ödla med en dumhet nog att bli kvar då svansen fastnat under en sten istället för som överlevnadinstikten säger "BIT AV SKITEN!!". Han har ju nämnligen inte fått instruktioner om hur man gör. Han lever på sina gamla meriter, alltså det han lärde sig som ung när han anställdes och sattes på gräsklipparen (som nu är som hans dotter). Denna gräsklippare åker han på så ofta han får tid, och gärna en gång där emellan också. Den är hans arbetsplats om man räknar bort arbetsbänken på andra sidan skåpen där jag sitter.

Den inkompetens han besitter understryker han när han gång på gång gör uttalanden som ingen förstår (han mumlar och snackar grov skånska), men ändå har de andra lärt sig att höra när de ska skratta. Det är en självbevarelsedrift, de skrattar så får han inga vredesutbrott. Tourettes?? kan vara, men jag tror mer på en inbyggd ilska för mänskligheten. Ödlor har tendensen att inneha just sådana tankar.

Att en ödla jagar efter ett byte är mer fakta än fiction. Att ödlan är ute efter mig är det få som ser, eller få som inte blundar för ska jag säga. Det är fantastiskt hur en ödla kan vara enveten att hitta fel hos en person. Jag misstänker det är för att jag halkade in på ett bananskal och fick jobb direkt efter skolan medans han fick "kämpa" för att få anställning och tillgång till sin gräsklippare.

Han gör verkligen allt för att jag ska bli nedtryckt, han ställer sig och "lagar" saker medans han pumpar dansband på högsta volym. Han vägrar säga godmorgon när jag kommer om morgonen (kotym att göra det till alla), han sätter på luftkopmressorn när jag sitter i telefon, han hackar på minsta snedsteg jag gör, han betvivlar mina kunskaper.

Nu i morse så tog jag en kopp kaffe, tänkte det är gott och väl halvkanna kvar. Då fick jag bilderna av att jag hängde i lyften han har, med benen sprattlandes under och en snara runt halsen. Jag öppnar kannan och kollar och det är verkligen till minst 5 koppar till. Jag går nöjd ut med min kopp i handen och möter monstret. Ögonen smalnar på honom och tungan börjar fladdra som om han kunde vädra " a weaker kind". Han går in till kaffekokaren medans jag nöjd går till min plats, stolt vetande att han idag inte ska ha något att klaga på. Men ut kommer han, ställer den mest korkade retoriska fråga man kan tänka sig. Jag börjar argumentera emot för IDAG ska han inte få mig, jag är trött, hungrig och tänker FAN INTE GE MIG!!!!
   jag säger att där finns koppar kvar till fem pers, han tvivlar och säger dessutom att dem är sex som har "frukost". Jag blir förbannad och går ut för att koka kaffe utan att fortsätta diskussionen. Jag HÄLLER UT en halv kanna kaffe, kokar nytt och är på väg ut för att säga precis vad jag gjort och lägga till "hoppas du är nöjd". Men han är inte där.

Det finns lägen där jag känner att jag borde haft en liter arsenik i bakfickan, och detta var just ett sådant här läge.


Att jag kokar kaffe på beställning säger kanske mer om mig än om honom men jag försöker alltid vara alla till lags, framför allt äldre har jag stor respekt för. Men när de börjar leka med respekten och trycka ner den i halsen på mig......

Det är söndag, tjejerna håller på att värma upp medans jag går nervöst och vankar av och ann i väntan på att matchen ska börja. Då ser jag på andra sidan planen två gestalter som jag känner igen. Mina föräldrar med pappa i spetsen. Han lovade att komma och kolla på matchen och jag blir alltid glad när han gör det. Jag blev glad när han kom till varenda match jag spelade, och jag blir glad för varje match han tar sig tid till att kolla på.
  Han är min mentor i livet så som en pappa ska vara. Han lär mig att ta de tunga besluten och stöttar mig de gånger jag tar fel. Givetvis har vi haft våra diskussioner men det är mest för att jag i min inkompetens inte insåg hur stor kunskap den mannen besitter. Det inser jag nu och diskuterar sällan med honom om viktiga frågor, dock försöker jag sätta honom på plats i händelse av felformulerade meningar såsom han försöker sätta dit mig då min tunga inte lyssnar på huvudet.

Jag gillar min pappa, jag gillar min mamma. Det är som alla sa, först när man flyttar hemifrån så uppskattar man sina föräldrar och inser hur ensamma de är nu när både jag och brorsan är utflugna ur huset. Dock hoppas jag på att de får den bästa tiden i sina liv nu, och jag håller alla tummar jag kan för att allt ska lösa sig. Det är pappa värd för han är min pappa, världens bästa pappa.

Jag ber om ursäkt, inte på det vanliga mjäkiga sättet utan jag tittar dig i ögonen med mina tårfyllda, grå-grön-blåa ögon och ber om ursäkt så som en ursäkt ska framföras. Jag har inte bloggat på ett allt för bra tag, det har varit mycket nu. Både kvalet och jobbet slåss om min uppmärksamhet, lägg där till att jag måste hålla koll på arbetsmarknaden för att jag bara är projektantsälld. Sedan finns det en massa saker som jag borde tänka på men tyvärr försvinner bort i tidens obefinnande.

Det är just tid som jag saknar, även om jag ibland önskar att den gick fortare. Framför allt när det vankas kvalmatcher, kan de inte bara vara överstökade så jag slipper gå runt och vara nervös, laddad och fundera om jag har gjort rätt.

En av tjejerna blev bitter efter förra matchen, hon tyckte inte hon fick tillräckligt med speltid och jag förstår henne. Det är tufft att vara med nästan hela säsongen från start och sedan bli bänkad när det kommer till kritan. Och hon ska veta att det är inget lätt beslut från mig heller. Det som grämer mig mest är att jag måste välja bort spelare. Det är det tråkigaste man kan göra som tränare. Jag vill alla väl, både på ett personligtplan men också på det planet som vi kallar lag. Det är en tunnlinje man traskar på. Jag har satt foten på fel sida ett par gånger och försöker återupprätta det genom att sätta foten på andra sidan men det löser inget. Det enda jag kan försvara mig med är att jag kan motivera varför jag gjort som jag gjort. Motiveringen är kanske inte till lags för henne men det är så jag ser på det hela, men allt kan ändras.

Jag har suttit mig ner och skrivit ett långt inlägg om den gånga säsongen som jag tänker publicera några timmar innan sista kvalmatchen. Varje gång jag läser igenom det jag skrivit tänker jag tillbaka och inser att det är rätt skoj att vara tränare.

Men som sagt det är tid jag saknar och det går tyvärr ut över mina vänner och familj. Jag har en lång lista på vänner som jag jättegärna vill träffa som jag inte sett på länge. Men jag hinner inte. Det känns otroligt dåligt men samtidigt så är det ett liv som jag valt att leva. Jag får nya vänner genom fotbollen och Martin och Per kommer vara personer som jag har kontakt med i många många år framöver... hoppas jag i alla fall.

Men du ska veta att jag inte glömt dig, jag kommer pumpa dig full på tankar, reflektioner, hat, kärlek. Allt kommer sen efter kvalmatchen. I promisse...

Det var regnigt, mycket regnigt. Och att köra till Hästveda från Helsingborg när det tokregnar hela vägen är inte den bästa uppladdningen. Dock måste jag säga att tjejerna skötte detta på ett ypperligt sätt. Att trotsa regnet samt kylan för att prestera bra fotboll är inte det lättaste. Nu var dock motivationen på topp, en seger och vi har en bra start i kvalserien.

Matchen börjar väldigt tempofylld från båda håll, precis som den ska mellan två taggade lag som är piskade att vinna. Dock så lägger sig matchen efter ungefär första kvarten. Det är då som vi får vårt spelövertag. Våra varianter på spel från ytterback till ytterback och vända en gång till via innermitt till ytterback som sedan lägger på andra innermitten som lägger på mittfältaren som har kommit i löpning ger resultat. Vi spelar stundtals ut Hästveda. Dock är det en svårspelad plan efter allt regn och det blir mycket chansspel med spelare som halkar i bra målchanssituationer. När Fribbe sätter in första målet känns det otroligt skönt. Det är som om hjärtat blir utsläppt på grönbete och adrenalinet pumpar ut i varenda del av min kropp från pannan ner till tårna. Vi har under höstsäsongen haft svårt att göra mål i viktiga matcher, därför var detta otroligt förlösande. Vi hade grepp om matchen.

I halvtid så har jag inte så mycket att säga mer än att yttermittfältarna blir lite för offensiva i vår jakt på att göra mål. Poängterar även att det enda vapnet Hästveda har är deras snabba anfallare som får bollar från deras innermitt. Vi måste stänga där för att göra det svårt för dem.

Jag är stolt när jag ser tjejerna lyda "order" på ett så förträffligt sätt som de gjorde igår. De stängde verkligen mitten och Hästveda hade inget förrän vi hade gjort 3-0 och matchen var avgjord. Vi börjar då slappna av bjuder in dem till kamp igen. De är dock bara nära en gång när de skjuter på en räddande bade som tippar bollen i ribban.

I sista minuten blir dock Lennung skadad. Hon satsar för kung och fosterland för att rensa undan bollen men träffar istället ett hästveda ben och skadar foten allvarligt. Hon blir liggande och bäddar för domaren att göra matchens ända knasiga beslut, blåsa av matchen utan tillägg för skada.

Men 3-0 är 3-0 oavsett vad domaren har gjort eller inte gjort.

Det roliga är dock att läsa Hästvedas referat efter matchen. Mer frustrerad på en förlust har jag sällan skådat. Han anklagar oss för att komma med vårt div 3 a-lag men så funkar det inte. Vi hade 6 spelare med av en trupp på 16 som startat i A någon gång under året. 3 av de andra var spelare som brukar sitta på bänken i A. Och så är det, vi har ingen B-lag för reservserierna för damer är för kassa. Det visar vi idag när vi med vårt "b-lag" vinner med 3-0 över ett "A-lag".