I promisse
Jag ber om ursäkt, inte på det vanliga mjäkiga sättet utan jag tittar dig i ögonen med mina tårfyllda, grå-grön-blåa ögon och ber om ursäkt så som en ursäkt ska framföras. Jag har inte bloggat på ett allt för bra tag, det har varit mycket nu. Både kvalet och jobbet slåss om min uppmärksamhet, lägg där till att jag måste hålla koll på arbetsmarknaden för att jag bara är projektantsälld. Sedan finns det en massa saker som jag borde tänka på men tyvärr försvinner bort i tidens obefinnande.
Det är just tid som jag saknar, även om jag ibland önskar att den gick fortare. Framför allt när det vankas kvalmatcher, kan de inte bara vara överstökade så jag slipper gå runt och vara nervös, laddad och fundera om jag har gjort rätt.
En av tjejerna blev bitter efter förra matchen, hon tyckte inte hon fick tillräckligt med speltid och jag förstår henne. Det är tufft att vara med nästan hela säsongen från start och sedan bli bänkad när det kommer till kritan. Och hon ska veta att det är inget lätt beslut från mig heller. Det som grämer mig mest är att jag måste välja bort spelare. Det är det tråkigaste man kan göra som tränare. Jag vill alla väl, både på ett personligtplan men också på det planet som vi kallar lag. Det är en tunnlinje man traskar på. Jag har satt foten på fel sida ett par gånger och försöker återupprätta det genom att sätta foten på andra sidan men det löser inget. Det enda jag kan försvara mig med är att jag kan motivera varför jag gjort som jag gjort. Motiveringen är kanske inte till lags för henne men det är så jag ser på det hela, men allt kan ändras.
Jag har suttit mig ner och skrivit ett långt inlägg om den gånga säsongen som jag tänker publicera några timmar innan sista kvalmatchen. Varje gång jag läser igenom det jag skrivit tänker jag tillbaka och inser att det är rätt skoj att vara tränare.
Men som sagt det är tid jag saknar och det går tyvärr ut över mina vänner och familj. Jag har en lång lista på vänner som jag jättegärna vill träffa som jag inte sett på länge. Men jag hinner inte. Det känns otroligt dåligt men samtidigt så är det ett liv som jag valt att leva. Jag får nya vänner genom fotbollen och Martin och Per kommer vara personer som jag har kontakt med i många många år framöver... hoppas jag i alla fall.
Men du ska veta att jag inte glömt dig, jag kommer pumpa dig full på tankar, reflektioner, hat, kärlek. Allt kommer sen efter kvalmatchen. I promisse...
