conclusion

Jag står ensam inför en jury. Domaren sitter på min högra sida och har gett mig ordet. Jag funderar ut vad jag ska säga, "jag är väl medveten om vad jag är anklagad för..". Här slutar meningen i mina tankar, för jag är verkligen inte medveten om vad jag är anklagad för. Juryns anklagande blickar tittar på mig, jag kan inte möta dem. Vad är det jag har gjort?

-"Den anklagade har nu en minut på sig att börja sitt anförande" lyder domarens bryska röst.

Faaan! vad ska jag säga? Jag tittar mig oroligt omkring i rummet, ser publiken som väntar spänt på hur jag ska ta mig ur detta uppenbarligen krångliga läge. Jag känner paniken komma, hur ska man försvara sig mot något man inte vet? Hur ska jag få juryn att titta med blidande ögon istället för med de kalla och anklagande blickar de ser med nu?

-"Nåå, tänker Herrn börja snart?"

-"Absolut herr Domare, jag väntar bara in stämningen"

-"Men då så, stressa inte men det är bara tio sekunder kvar"

-"Det är lugnt Herr domare, jag börjar strax"

Tänk, tänk, tänk...

Det är tomt, när man som bäst behöver sin polare i huvudet är han borta. Så mycket för den vännen, sticker så fort det blir hett om öronen.

Sekunderna går sakta. Domaren tittar på mig nöjt. Juryn lutar sig lugna tillbaka i sina stolar, han kommer inte på något.

Jag suckar tungt och tittar ner i marken.

-"Då anser jag att denna domstol gett den åtalade tid att påbörja och utföra sitt anförande. Då den åtalade inte gjort detta anser jag att domen kommer kvarstå, ett evigt liv i tystnad.


tanken kommer igen,  va fasiken är det jag gjort?