conclusion

Nu är säsongen slut och jag ska sammanfatta vad som hänt under mitt första år som tränare. Jag har haft ett enormt stöd omkring mig genom mina kollegor som med sin humor och erfarenheter stöttat mig och lärt mig mycket.

Jag kastades in i systemet, att vara tränare är totalt annorlunda än att spela själv. Man får reda på mycket mer info om saker och ting men samtidigt så är det möten för att reda ut ett och annat.

Våren gick lugnt, träningarna i Rydebäck var otroligt roliga och givande. Jag var med en del och spelade, försökte lära Bade och Johanna att hoppa vilket Per inte gillade. Visade sig dock att vi pratade om samma sak bara vi hade olika namn för det.

Träningslägret kan ha varit det roligaste träningslägret jag varit på. Stämningen i truppen var på topp och badlandet fick mig att känna mig som ett barn igen. Fantastiskt roligt, särskilt när Mathilda (då 15) och Micke (då 49) blev lika unga som jag kände mig. Åldersskillnader är bara något med siffror, det har inget hur man beter sig att göra.

Träningsmatcherna var nervösa, hur beter man sig som tränare? Jag har haft skräckexempel och bestämde mig för att inte gå den vägen utan testa min egna väg. Det var väl först i andra serie-matchen som jag kände mig riktigt hemma i rollen som coach. Varierat resultat under den tidiga våren byggde upp och raserade självförtroendet. Men slutligen så är det bara att tro på sig själv.

Men att tro på tjejerna, det har jag gjort hela tiden. Det kändes som en naturlig del. Hade jag inte gjort det hade jag ifrågasatt varför just jag hamnade på den posten. Jag gillar laget, det är ett skönt gäng som är samlat till varje match. Alla har något att bidra med, det är det som är den svåraste uppgiften för mig som tränare. Att se till att allas kvalitéer utnyttjas på bästa sätt. Alla är viktiga och alla behövs, så har jag försökt lägga upp min coachning.

Dock har det blivit lite mycket inför sommaruppehållet. Många beslut som var tvugna att tas men ingen som direkt ville ta dem. Lite oreda på stämningen i truppen och jag kände mig ruskigt maktlös, jag visste inte vad jag skulle göra för att få allt bättre. Det är inte så konstigt att man till slut ställer sig frågan "är det mig det är fel på?". Jag har inte haft något bra svar på det förrän i matchen mot Stora Harrie där jag tvingades ställa upp med ett halvskadat lag och en helskadad bänk (nu snackar jag fysiskt skadade och inget annat). Efter matchen kom lavinen som flera månaders tystnad legat bakom. Här yttrades både det ena och det andra. Det var mentalt tungt att behöva lyssna på det men samtidigt så förstod jag tjejernas frustration, dels över resultatet och dels över den tunna truppen som vi hade med oss. Även om det inte var problemet så var det droppen som fick skålen att rinna över.
  Efter den diskussionen kom en tjej fram till mig och sa att det absolut inte var mig det var fel på. Hon nämnde att alla som var i omklädningsrummet var glada över att ha mig som coach och att de bad om ursäkt för att jag och AW fick all skit. Det värmde gott. Ett liknande sms fick jag dagen efter av en annan tjej. Det är sånt som gör att jag är sugen på att fortsätta nästa år. Den positiva feedbacken. Eller rättare sagt, feedbacken överhuvudtaget.

De övningar som jag hållt i har jag försökt göra så roliga som möjligt för jag vet att man ger mer då det är skoj. Jag har som tur är ofta hört tjejernas kommentar efteråt att övingen varit bra eller rolig eller skitskoj som i vissa lägen. Det är så jag vill ha det. Fotboll ska vara roligt men ändå givande.

När det gäller truppen har jag redan nämnt att jag gillar varenda en av dessa töser. De har varit som nära vänner hela året. Vi spenderar ändå större delen av vår fritid tillsammans. Det är därför extra roligt att se tjejerna göra framsteg och utvecklas. Ser man dem varje vecka så ser man de små detaljerna. Mittfältare som blir anfallare, backar som tar steget upp i A-laget. Det känns givande att förhoppningsvis vara en del av deras utveckling, både på och utanför planen.

När sista seriematchen var spelad kunde jag konstatera att vi räckte inte hela vägen till en serieseger men kom däremot på en hedrande andraplats och kvalspel. Vi hade det i egna händer ända till Staffanstorpsmatchen då ett par spelare valde att gå ut och checka Wallmans salongers nypremiär istället för att delta i matchen. Jag klandrar dem inte, vilket man kanske borde. Vi spelar på den nivån där fotboll fortfarande är en fritidssysselsättning och det "vanliga" livet går före. Dessutom fick vi tre veckors spänning till.

Under kvalet var jag så otroligt nervös. Det började redan veckan innan första kvalmatchen mot Hästveda och har fortsatt ända till matchen på Ystads kustnära fotbollsplan är spelad. Vi vann givetvis den matchen också, precis som vi vunnit de övriga två matcherna i kvalserien. Det var aldrig något snack om vem som var värda att spela div 4 nästa år.

Jag har givetvis gjort grodor under det gånga året, jag har dock lärt mig och försöker komma tillbaka med mer erfarenhet, bättre framförhållning och framför allt en bättre tränare.

men som avslutning kan jag säga att jag lyckades med målet jag satte upp för mig själv inför säsongen, ta upp laget till fyran och ha jäkligt skoj på vägen. Det har varit en otroligt rolig säsong, jag har höga förväntningar på nästa.

Jag kommer nu att säga tack till alla spelare och ledare jag kommit i kontakt med under året men för att det inte ska vara så cheesy så förbereder jag dig med denna meningen.

ett stort tack till alla spelare och ledare jag kommit i kontakt med under året, you know who you are....