conclusion

Vi är en dag närmare kvalets första match. Startelvan är nästan klar, det beror så klart lite på hur tjejerna presterar under träningen idag. Jag har mina funderinga hur vi ska slå Hästveda. Ett lag som jag i dagsläget inte vet mycket om men i eftermiddag ska veta ALLT om. Min dag idag kommer gå åt att försöka smita undan arbete och göra en grundlig research på laget vi ska krossa på söndag.

Vad gör då detta med min kropp? Att hela tiden tänka på kvalet och förbereda sig gör mig nervös och taggad. Jag har aldrig upplevt kval där jag själv varit inblandad. Jag var nära när jag var 16 och spelade i Jonstorp. De behövde en målvakt till kvalet upp till fyran då den ordinarie var skadad. Jag fick frågan av P-O Olsson. Den gamle legenden som lirat i Allsvenskan och landslaget. En av de bästa tränarna jag haft, men samtidigt en av dem som satt mest press på mig. Att misslyckas hos honom var inget man ville göra. Men jag var stark nog att klara av uppgiften, det trodde jag inte då. Jag tackade nej, fick frågan "är du säker, jag tror på dig". Jag tackade nej igen. Det kunde ha varit ett genombrott. Det kunde ha varit min chans att nästa år ta platsen som A-lagsmålvakt i div4, som 17 åring. Jonstorp förlorade två jämna kvalmatcher mycket på grund av den gamle stofil som fick ställa sig i målet istället för mig. Ångrar jag mitt beslut? Givetvis, och det är förmodligen därför som jag är så nervös nu. Jag vill inte göra ett misstag inför kvalet. Jag vill ta upp mina tjejer till fyran. Det är de värda efter den säsongen som vi haft med spelarförluster och allmän oro i truppen.

3 dagar, fem timmar och tretton minuter and counting.