Dessa oändliga dagdrömmar...
Nu var det dags igen, jag har dagdrömt mig igenom en hel bussresa PLUS själva promenadtiden från och till bussarna. Det är läskigt hur verklig en dagdröm kan bli om man är tillräckligt trött. Hur trött är man när man är tillräckligt trött kanske du frågar dig, och det gör du med all rätt för tillräckligt trött är något högst individuellt och kan även skifta för en enskild individ så tillräckligt trött är något som skiljer sig från gång till gång, lite som Pamela Andersson.
Jag dagdrömde mig som sagt igenom en timmes restid och jag var tillräckligt trött så jag började nästan tro på det jag drömde. Jag drömde om att vara sambo, om att vinna serier, om att få en större summa pengar, om att jag ha varit på olika platser, om att få spela inför publik igen. Man hinner med många tankar på en timme.
Men det sistnämnda fick mig att vakna ur min dagdröm.
Att få spela inför publik...
Tänk att få sitta på trumpallen och höra intromusiken köra igång och ridån är fördragen men roddarna har tagit ett fast grepp och ska precis dra undan den. Att ur sina "in-ear" monitorer höra gitarristen spela en skämtsam melodi (det hörs inte ut än). Långt i bakgrunden hörs publikens jubel, de vet att vi snart ska dra igång och ösa sönder scenen tills det bara återstår ett fundament och gamlingar som går förbi suckar och förbannar väderomväxlningen som nu sliter bort hela hus.
När introt börjar dra sig till sitt slut så sätter jag mig tillrätta, känner trumstockarna i handen. De har en perfekt balans. Inte så konstigt med tanke på att jag tillbringat två hela dagar hos Wincent för att skapa mina signature trumstockar. Resultatet har blivit en perfekt blandning mellan 5A och 5B stockar, snabbheten och manöverfriheten från 5A och kraften från 5B.
Ridån är på väg bort och hundratals huvuden syns, jag säger hundratals det kan vara tusentals. Vi börjar spela, jag har perfekt ljud att spela till, trummorna är precis där jag vill ha dem. Allt går fint.
Och här vaknar jag till....
Jag kom att tänka på att jag aldrig kommer uppleva detta. För egentligen, hur många musiker får uppleva något så fantastiskt. Men lika glad är jag för det, snart ska jag börja lira lounge/jazz/soft/chill musik. kan inte bli bättre!!!
Kommentaren för dagen: jag känner mig som en frusen glass.
Jag dagdrömde mig som sagt igenom en timmes restid och jag var tillräckligt trött så jag började nästan tro på det jag drömde. Jag drömde om att vara sambo, om att vinna serier, om att få en större summa pengar, om att jag ha varit på olika platser, om att få spela inför publik igen. Man hinner med många tankar på en timme.
Men det sistnämnda fick mig att vakna ur min dagdröm.
Att få spela inför publik...
Tänk att få sitta på trumpallen och höra intromusiken köra igång och ridån är fördragen men roddarna har tagit ett fast grepp och ska precis dra undan den. Att ur sina "in-ear" monitorer höra gitarristen spela en skämtsam melodi (det hörs inte ut än). Långt i bakgrunden hörs publikens jubel, de vet att vi snart ska dra igång och ösa sönder scenen tills det bara återstår ett fundament och gamlingar som går förbi suckar och förbannar väderomväxlningen som nu sliter bort hela hus.
När introt börjar dra sig till sitt slut så sätter jag mig tillrätta, känner trumstockarna i handen. De har en perfekt balans. Inte så konstigt med tanke på att jag tillbringat två hela dagar hos Wincent för att skapa mina signature trumstockar. Resultatet har blivit en perfekt blandning mellan 5A och 5B stockar, snabbheten och manöverfriheten från 5A och kraften från 5B.
Ridån är på väg bort och hundratals huvuden syns, jag säger hundratals det kan vara tusentals. Vi börjar spela, jag har perfekt ljud att spela till, trummorna är precis där jag vill ha dem. Allt går fint.
Och här vaknar jag till....
Jag kom att tänka på att jag aldrig kommer uppleva detta. För egentligen, hur många musiker får uppleva något så fantastiskt. Men lika glad är jag för det, snart ska jag börja lira lounge/jazz/soft/chill musik. kan inte bli bättre!!!
Kommentaren för dagen: jag känner mig som en frusen glass.
Kommentarer
Trackback
