conclusion

Det där med att stanna upp och insupa tillfället, låta ögonblicket lyfta en till skyhöga höjder förbi sears towers och låta en sväva i höjd med självaste Mount Everest är något jag inte gör för ofta. Att bara stanna till och titta upp gör så stor skillnad. Man får annat att tänka på än de malande problem som ständigt sköljer över all glädje som skulle kunna finnas i livet. Den sekunden eller ännu bättre minuten gör så mycket.

Senast jag stannade till och tog tid för mig själv var nog i höstas. Jag bodde i skånes sämsta metropol, Lund, och skulle jobba en natt i Helsingborg. Kruxet var att jag planerade så dåligt som bara jag kan göra och var framme en hel timme förtidigt. Hmm vad min första tanke. Vem kan jag ringa för att fördriva tiden med?? men sedan slog det mig. Jag ska ha denna tiden för mig själv. Bara jag och musiken. Sagt och gjort så satte jag mig på min favoritsten i norra hamnen där det är insynsskyddat och jag har fri sikt över sundet och hela vägen till Danmark. Det var sent en kväll så mörkret hade redan lagt sin mörka hand över staden och danmark lystes endast upp gatuljusen och en och annan bil som sågs över det spegelblanka vattnet. Det tog två låtar (starlight - Muse samt 156 - Mew) innan jag stängde av musikspelaren och bara njöt.

Tack vare vallen bakom hörs inte stadensliv. Det är bara jag, vattnet och danmark.

Där sitter jag i nästan 40 minuter innan Oslobåten kommer och bryter magin och jag inser att jag inte har tid att sitta där längre.

Jag har inte tid att uppleva ett ögonblick liknande detta igen på ett par veckor. Men vid första bästa chans ser du mig sitta på stenen, med eller utan lurar i öronen, drömmandes bort, rensandes mina tankar. Bara njuta.....


dagens livskommentar: Jag sitter fast med handen i en gottispåse...