conclusion

Det är torsdagskväll och jag befinner mig på Hedens IP och ser Råå IF DAM genomföra ytterligare ett träningspass. Jag har ont i halsen så jag knappt kan prata och huvudet värker som om jag har tusen dvärgar där inne som har en tävling om vem som kan använda mest dynamit för att göra livet surt för mig. Jag tror bestämt att dvärg nr. 3 har ett starkt övertag på de resterande 99 dvärgarna.

Vad gör jag här??

Jag vill inte säga något till mina kollegor då de kanske tycker att jag borde ligga nerbäddad och knapra fler piller än en gatuknarkare från Angola. Tro inte att jag inte tuggat vita pastiller, jag är i klass med Kate Mosh. Men att inte vara på träningen finns inte på kartan. Vad är det som får en att bli så driven att man går emot all sans och förnuft? är det sammanhållningen? kan vara men jag tror mer på otroligt grymma kollegor där jag lär mig saker både fotbollsmässigt och kanske mest socialt. Jag trivs oerhört med att bara lyssna och insupa den kunskap som de tre bara sprutar ut helt gratis. Jag är i början av min karriär och detta ger mig en språngstart. andra tränare har spelat minst div. 3 fotboll men jag har som mest varit med och suttit på bänken i en div. 4 match. Inte så lyckat kan man tycka rent karriärsmässigt men jag har gjort mina tabbar inom fotbollen och blivit motarbetad av en viss tränare och då går det som det går. Sen kanske jag inte var lämpad att lyckas, får försöka som tränare istället.

Jag tittar upp från skrivandet och ser Hilding slå en bra boll till Fribbe som biter ihop och springer ikapp den. Jag yttrar lätt kraxande "KOM IGEN FRIBBE". Det skulle jag inte ha gjort, halsen känns som om den är på väg att lossna från resterande delar. Det vore i och för sig skönt för stunden men kan medföra vissa komplikationer när det kommer till intag av vätska och fast föda, till viss mån även syre.

Jag får nog hålla mig lugn.

Jag inväntar en hemkomst till min underbara flickvän som står ut med mig trots att jag är lika nere som en telia aktie för några år sedan. Jag ockuperar hennes soffa, äter upp hennes mat, knaprar piller. Kanske inte drömpojken men jag kan åtminstånde alltid bli bättre. Jag får kämpa rejält för att åtgärda detta men det är totally worth it.

Nu ska jag gå och låtsas vara aktiv så de inte tror jag har omkommit. Det börjar nog bli final för dvärgarna känns det som. Jag får återkomma med vinnare vid senare tillfälle.

Dagens kommentar: Om du alltid säger "vi får se" händer det aldrig någonsin någonting (citat från Nalle Puh)