Uppe på Trapp-toppen
Jag fann mig själv av olika anledninger på en ganska lång promenad genom Helsingborgs vackra gator. Jag hade gott om tid på mig och MEW i mina öron gjorde att jag gick raskt men ändå avslappnat och för en gångs skull hade jag tid på att fundera över saker och ting. Jag kan tyvärr inte återge vad mina tankar landade någonstans eftersom mina funderingar blev som en konversation inom min själv där allt rensades och ventilerades. Ena halvan av min lyssnade och fövånades över den andra sidans knepiga frågor och livsfilosofi.
Du kan med all rätt kalla mig schitzofren nästa gång du stöter på mig för det är nog precis vad jag var i fredagskväll. Att preomenera och ha en inre diskussion om allt och inget är inte vad jag tror andra tycker är helt normalt eller ens riktigt friskt. Det är förmodligen inte ens någon som är så rubbad som jag var/är.
Det är inte bara med aneldning av min något bisarra inre diskussion jag skriver detta utan överlag för att jag ibland får helt sjuka känslor. Det är dock första gången som jag ska ge mig på att försöka beskriva en av dessa känslor och den känslan jag ska beskriva är den känslan jag kände när jag stod på toppen av terasstrapporna och blickade ut över ett nattligt upplyst Helsingborg.
På vägen till trapp-toppen hade jag gått förbi både lasarettet och gamla tumstockscenen. Redan här skulle jag kunna säga att sånt gör att man får perspektiv på livet men en så pass dålig klisché tänker jag inte använda mig av. Utan istället tänker jag berätta om när jag kom närmare trappan och såg toppen av rådhuset vara upplyst och stillsam som jag aldrig sett den förr. Det hela kom sig att bli en overklig situation. Jag kände som om jag satt och kollade på en julkalender. Inte själva programmet utan bilden med alla luckor.
undra om rådhuset är lämpat att ha som nummer 24??
Eller kanske Maria kyrkan. Jag tror aldrig jag sett vackrare stadsvy som innehåller industrier i bakgrunden som när jag kollade åt söder. Maria kyrkans tak som en medeltidisk, majestätiskt mästerverk omgiven av försök till att kopiera forntidens glandsdagar. I bakgrunden av Maria Kyrkan kan man se Gustav Adolf kyrkan kyrkan stå där, ensamt upplyst och med tiden på sin sida. Perfekt som nummer 12. Som nummer 9 hade jag valt hamlet som är på väg in i hamn.
Att se en vardags sak med nya ögon kan vara nyttigt, eller skadligt. LIte beroende på hur man pratar av sig med sig själv efteråt.
Dagens kommentar: Varför ge en hand när det behövs en famn?
Du kan med all rätt kalla mig schitzofren nästa gång du stöter på mig för det är nog precis vad jag var i fredagskväll. Att preomenera och ha en inre diskussion om allt och inget är inte vad jag tror andra tycker är helt normalt eller ens riktigt friskt. Det är förmodligen inte ens någon som är så rubbad som jag var/är.
Det är inte bara med aneldning av min något bisarra inre diskussion jag skriver detta utan överlag för att jag ibland får helt sjuka känslor. Det är dock första gången som jag ska ge mig på att försöka beskriva en av dessa känslor och den känslan jag ska beskriva är den känslan jag kände när jag stod på toppen av terasstrapporna och blickade ut över ett nattligt upplyst Helsingborg.
På vägen till trapp-toppen hade jag gått förbi både lasarettet och gamla tumstockscenen. Redan här skulle jag kunna säga att sånt gör att man får perspektiv på livet men en så pass dålig klisché tänker jag inte använda mig av. Utan istället tänker jag berätta om när jag kom närmare trappan och såg toppen av rådhuset vara upplyst och stillsam som jag aldrig sett den förr. Det hela kom sig att bli en overklig situation. Jag kände som om jag satt och kollade på en julkalender. Inte själva programmet utan bilden med alla luckor.
undra om rådhuset är lämpat att ha som nummer 24??
Eller kanske Maria kyrkan. Jag tror aldrig jag sett vackrare stadsvy som innehåller industrier i bakgrunden som när jag kollade åt söder. Maria kyrkans tak som en medeltidisk, majestätiskt mästerverk omgiven av försök till att kopiera forntidens glandsdagar. I bakgrunden av Maria Kyrkan kan man se Gustav Adolf kyrkan kyrkan stå där, ensamt upplyst och med tiden på sin sida. Perfekt som nummer 12. Som nummer 9 hade jag valt hamlet som är på väg in i hamn.
Att se en vardags sak med nya ögon kan vara nyttigt, eller skadligt. LIte beroende på hur man pratar av sig med sig själv efteråt.
Dagens kommentar: Varför ge en hand när det behövs en famn?
Kommentarer
Trackback
