conclusion

Vissa dagar borde man bara stanna i sängen. Det finns verkligen inget gott med vissa dagar och igår slog det alla rekord.

Det hela började med att jag försov mig en halvtimme och fick en förödmjukande start på dagen. För att det inte skulle låta så illa bestämde jag mig för att dra den vitaste av alla vita lögner och säga att jag traskade lite långsamare än vanligt till bussen och såg därför den segla iväg mitt framför näsan på mig.
   Men dagens elende slutade tyvärr inte där. Hela dagen på jobb var seg och motgångsfull. En utrymningsövning som dock gick som den skulle men min motivation var sådär efter att få höra gliringar i stort sett hela förmiddagen.

  Idag var det också dagen då det var seriepremiär för RÅÅ DIF och vi skulle ner till Lomma för att möta GIF Nike. Detta innebar en tidig samlingstid och jag skulle gå enligt planerna en timme tidigare. Dock så behövde vi en bil till och jag lyckades efter lite övertalning att låna mamsens bil. Så jag kunde helt lycklig (ehm) stanna kvar på jobb en halvtimme längre och på det knasiga sättet gottgöra för min ofrivilliga sovmorgon. Jag blev hämtad av mamma och fick köra henne hem. Väl hemma hos föräldrarna kom jag på att jag inte hade något vax eller jox i håret, katastrof om det är premiär och man inte ser proper ut. Ett snabbt besök på toan och snylta lite vax av mamma, fixa frillan som inte blir som jag tänkt mig men attans det får gå. Tok kör in till helsingborg och försöker få mig något till livs.
  När vi ska åka iväg så är det knasig stämning, jag håller på att glömma licenserna och en bil kommer lite senare. Men efter mycket om och men är vi på gång, vi är på väg mot seriepremiär. Förväntningarna från min sida är enorma. Jag har gått hela dagen och varit nervös och laddad. Jag är grymt sugen på att vara med om en seriematch med laget jag leder.

Men vad händer. Efter en kvart så ligger vi under med 3-0 och har inga tendenser till spel what so ever. Jag är chockad, vet inte riktigt vad jag ska göra. Som tur är har jag Martin med mig som stöd och tacka gud för honom den första kvarten. 
  Efter ett tag kommer jag in i matchen och kan försöka göra några små förändringar för att få det att gå bättre för laget. Det går sådär, 4-0 i baken vid halvtid. Jag är förundrad hur spelare som vanligtvis skulle krossa detta motstånd har så svårt och inte kommer rätt i situationerna. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag trodde inte mina ögon.
  Matchen fortlider och vi får bättre och bättre koll på dem men fortfarande kommer vi inte till. 4-1 och vi tror vi är nära att komma ikapp. 5-1 gör att vi inte tror det längre. Till slut slutar matchen 5-2 och en besviken Pelle åker den långa vägen hem. Jag är inte så besviken på laget som jag är på mig själv. Det känns som om jag svikt laget. Jag vågade nästan inte ringa Per som är huvudansvarig för Damlaget för att berätta resultatet. Jag skämdes så mycket. Laget som vill vinna serien spelade inte alls bra. Dock är faktorerna många men resultatet går inte att ändra på. Men jag tar på mig hela förlusten. Många saker JAG kunde gjort som gjort allt annorlunda. Får komma ihåg det till nästa match bara.

Nu vore det skönt om dagen inte innehöll fler bakslag men då åker Barca ur Champions League mot de röda djävlarna.

Suck på vissa dagar.

Dagens kommentar: Imorgon är vi lediga...