Beatday
Det är lärdag den 9 augusti och jag har blivit väckt i den arla morgonstund. Efter gårdagens bravader med laget borde det vara enkelt att sova vidare men förväntan och spänningen håller mig vaken. Idag är dagen då jag åter ska få se det band som en gång förlängde min haka med 3 decimeter (den nådde nästan ner till midjan).
Men innan festivalens sista band går av scenen så ska musiken ha flödat i nästan 8 timmar.
Jag står själv vif Indoor stage och klockan är 15:50. Blue Foundation gör sig redo att på scen. Att gå på konserter ensam är något jag gjorde förr men inte gjort på länge. Varför jag gjorde det förr var för att jag inte hittat någon som hade samma nästan exakt samma musiksmak som jag. Men efter som åren gick så har jag hittat inte bara en utan tre som är ungefär i mina träskmarker av musik. Idag kunde inte någon av dem. Så Beatday upplever jag själv, vilket är skönt för jag får tid till att reflektera mina egna tankar innan de förändras av någon annans syn på det hela. Det tråkiga är dock att jag inte kan diskutera mina upplevelser direkt på plats men det är samtidigt så att det förblir min lilla hemlighet.
Inför denna festivalen har jag varit duktig och gjort research på alla band (så långs som myspace ger information i alla fall) och insett att dagens startfält är enormt jämt. Blue Foundations musik är ett av de band som fick högst ranking och deras musik liknar lite temat på festivalen. Lite sorgset men ändå energirikt och framför allt känsloframkallande.
Blue Foundation
De kliver in på scen som det brokiga gäng danskar de är. Första låten drar mig iväg till sfärer dit Lamb en gång höll till. Det är mjukt och känsloskapande och jag får gåshud redan vid de första tonerna. Hela ensamblen är otroligt skickliga musike vilket märks i deras skapande, det är inga lätta stycken att spela även om det må låta så. Deras andra låt får mig att inse att deras konsert inte kommer bli förutsägbar. Den gör tvära kast och det blir en gravitationsresa ner till Depeche Modes gröna ängar. Jag säger gröna ängar för Blue Foundation är inte tillräckligt mörka för att få hänga i Depeche's källare.
Deras mellansnack är obefintligt och låtar smälter ihop med varandra. Jag älskar när detta inträffar, det gör så att konserten blir en helhetsupplevelse istället för att hackas sönder. Fler band borde efterlikna detta.
Blue Foundation lägger mycket vikt vid skapandet av crescendo och känslosamma uppbyggnader inför något som aldrig kommer men man vet finns där. Efter konserten blir man givetvis sugen på att höra mer. Om det är så det ska vara eller det är ett billigt knep för att kräng skivor spelar mindre roll för grymt är det.
betyg: **** eller som Benjamin skulle ha sagt "fyra av fem toast, kanon kul"
Beatday är kanske bara en två dagars festival som inte vill bli stor, inte ett Roskilde II. Detta gör att istället för att lägga vikt på marknadsföring och utveckling av område och liknande så lägger arrangörerna allt krut på att få dit bra och intressant musik som kanske inte är enormt kända men de som gillar musik har oftast koll på vilka de är. Detta är en festival för musikälskaren. Vilket också syns på programmet som för mig ser ut så här:
16:00 Blue Foundation
17:15 Kissaway Trail
18:45 springa mellan Dúne och The William Blakes
20:00 Mercury Rev
22:45 Sigur Rós
Man skulle kunna tro att festivalen har en enorm samling av "musik-kunniga" som går runt i baskrar och skrivblock för att såga eller hylla banden allt efter de regler som Per Sinding Larsen har skapat. Men så är icke fallet. Istället så är beatday en samling av alla typer av människor som alla är där för en anledning, lyssna på musik och njuta av livet. Detta är ytterligare ett bevis på att danskarna kan mycket om musik, bryr sig mycket om musik men skryter inte om det.
Killaway Trail får svårt att komma direkt efter blue Foundation då allt jag ville göra var att höra mer av the big Blue. Men trots detta gör Killaway trail en riktigt bra spelning i solljuset som dränker stora scenen. Låtarna är genomtänkta om än lite mer "tillrättalagt" än vad Blue Foundations musik var men inte på ett dåligt sätt. Men jag tror att Killaway Trail hade mått bra av att ha mer mörker om kring sig. På det sättet hade stämningen skapats av musiken med hjälp av ljussättningen som är en underskattad del av en konsert.
Betyg ***
The William Blakes
Inför deras spelning så träffar jag två danska musikkännare, Brian Emil samt Martin Martin Stendury, som berättar för mig att detta bandet är otroligt känt på nätet och har nästan aldrig stått på en scen innan. Det märks inte då deras musik får dem själva att spritta av glädje. De har två trummisar som spelar på trumset mitt emot varandra med genemsamma cymbaler. Detta är givetvis svårt och ger lite mer cred åt musikerna i bandet och då framför allt skinnplågarna. Man kan sammanfatta deras musik genom att säga att det är ett organiserat utbrott av ungdomlig energi. Men trots detta så skapar de en känslomässig ljudkullis som får en att slappna av trots det intensiva tempot i låtar.
betyg ***
Dúné, Denna pungspark av tonårsrevolt spelar på lilla scenen (som inte är så liten som namnet vill påvisa). Deras enervi på scen skapar i samklang med de yngre besökarnas genomträngande skrik en bild som för tankarna till både Rolling Stones/Beatles och The hives. Det är inget fel på deras scennärvaro men de förstör låtarna genom att hoppa omkring och "glömma" spela. Vissa gillar det andra gör som jag och vrider sig besvärat för att komma på varför jag egentligen står där. Man kan sammanfatta dem som ett oorganiserat upplopp på scen.
betyg **
Mercury Rev
Det bandet som rest längst för att sprida sin musik på Beatday. Sångaren är en bögig José Gonzales på speed men han är en skön sådan. Musiken är blandad. Här finns både rakt på låtar och låtar som kräver lyssning flera gånger för att ens börja förstå dem. Det är tjusningen med Mercury Rev, de är inte enkla att förstå även om det är lätt att tro så. Medans de spelar så sänker sig mörkret över Beatday och ljuseffekterna jag pratade om innan kommer fram och skapar mer stämning än på de andra konserterna tidigare under dagen.
Betyg ****
Sigur Rós, denna giganternas gigant i musikskapande. På himlen som blir allt mörkare på grund av bristen av solljus kan man se regnmoln närma sig men dropparna faller inte för hela världen står still när Sigur Rós entrar scen. Island sägs vara ett kargt landskap som på grund av det skapar kreativitet. Jag säger inte emot. Sigur Rós kan verkligen göra musik. De vet precis vilka toner som beskriver ett kargt landskap med vemod men också inslag av lycka och glädje. Jag tänker givetvis på låten Gobbledigook. Publiken hoppar med och konfetti seglar ner från scentaket. Jag får tårar i ögonen, känslan är överväldigande och att de under närmaste timmen slitit mitt hjärta mellan imponerande uppbyggnader och lugna partier gör att allt brister. Glädjen och känslorna kan inte hejdas. Jag ser mina hjältar på scen igen, de presterar bättre än när jag såg dem på Roskilde 06. Det är fantastiskt, men tyvärr har jag ingen att dela ögoblicket med.
Betyg ***** (och med en extra * av guld)
Jag går med lätta steg mot tågstationen, Sigur Rós är och förblir nummer ett. Jag var rädd att min upplevelse under Roskilde 06 skulle vara en engångs företeelse men som tur är så lyckas medlemmarna skapa magi ytterligare en gång. Och förstår jag deras hardcore fans rätt så skapar de magi varje kväll de ställer sig på scen.
Det är söndagmorgon och jag sitter med Mia och Jonas på tåget hem mot Helsingör efter att ha blivit blåsta på en enkel hemresa. Det går inga direkttåg till Helsingör längre som det brukar, istället får man ta S tåg till Hellerup och byta där. Problemet är bara att där går inga S tåg efter tolvslaget, det är alltså tåg till Österport och sedan buss som gäller.
Det har varit en grymt skön lördag med musik och senare ett par öl med goda vänner. Mia och Jonas träffade jag av en slump på stationen men det visade sig bli ett lyckat möte. Jonas är uppvuxen i den lilla lilla håla i Småland där min morfar och mormor bodde då de levde, han hade haft min morfar i diverse sporter. Mia har spelat fotboll innan och med min grymma övertalningsförmåga klockan halv fem en söndagsmorgon lovade hon att komma och testa på Råå IP om takterna fortfarande sitter i.
som det kan gå...
Men innan festivalens sista band går av scenen så ska musiken ha flödat i nästan 8 timmar.
Jag står själv vif Indoor stage och klockan är 15:50. Blue Foundation gör sig redo att på scen. Att gå på konserter ensam är något jag gjorde förr men inte gjort på länge. Varför jag gjorde det förr var för att jag inte hittat någon som hade samma nästan exakt samma musiksmak som jag. Men efter som åren gick så har jag hittat inte bara en utan tre som är ungefär i mina träskmarker av musik. Idag kunde inte någon av dem. Så Beatday upplever jag själv, vilket är skönt för jag får tid till att reflektera mina egna tankar innan de förändras av någon annans syn på det hela. Det tråkiga är dock att jag inte kan diskutera mina upplevelser direkt på plats men det är samtidigt så att det förblir min lilla hemlighet.
Inför denna festivalen har jag varit duktig och gjort research på alla band (så långs som myspace ger information i alla fall) och insett att dagens startfält är enormt jämt. Blue Foundations musik är ett av de band som fick högst ranking och deras musik liknar lite temat på festivalen. Lite sorgset men ändå energirikt och framför allt känsloframkallande.
Blue Foundation
De kliver in på scen som det brokiga gäng danskar de är. Första låten drar mig iväg till sfärer dit Lamb en gång höll till. Det är mjukt och känsloskapande och jag får gåshud redan vid de första tonerna. Hela ensamblen är otroligt skickliga musike vilket märks i deras skapande, det är inga lätta stycken att spela även om det må låta så. Deras andra låt får mig att inse att deras konsert inte kommer bli förutsägbar. Den gör tvära kast och det blir en gravitationsresa ner till Depeche Modes gröna ängar. Jag säger gröna ängar för Blue Foundation är inte tillräckligt mörka för att få hänga i Depeche's källare.
Deras mellansnack är obefintligt och låtar smälter ihop med varandra. Jag älskar när detta inträffar, det gör så att konserten blir en helhetsupplevelse istället för att hackas sönder. Fler band borde efterlikna detta.
Blue Foundation lägger mycket vikt vid skapandet av crescendo och känslosamma uppbyggnader inför något som aldrig kommer men man vet finns där. Efter konserten blir man givetvis sugen på att höra mer. Om det är så det ska vara eller det är ett billigt knep för att kräng skivor spelar mindre roll för grymt är det.
betyg: **** eller som Benjamin skulle ha sagt "fyra av fem toast, kanon kul"
Beatday är kanske bara en två dagars festival som inte vill bli stor, inte ett Roskilde II. Detta gör att istället för att lägga vikt på marknadsföring och utveckling av område och liknande så lägger arrangörerna allt krut på att få dit bra och intressant musik som kanske inte är enormt kända men de som gillar musik har oftast koll på vilka de är. Detta är en festival för musikälskaren. Vilket också syns på programmet som för mig ser ut så här:
16:00 Blue Foundation
17:15 Kissaway Trail
18:45 springa mellan Dúne och The William Blakes
20:00 Mercury Rev
22:45 Sigur Rós
Man skulle kunna tro att festivalen har en enorm samling av "musik-kunniga" som går runt i baskrar och skrivblock för att såga eller hylla banden allt efter de regler som Per Sinding Larsen har skapat. Men så är icke fallet. Istället så är beatday en samling av alla typer av människor som alla är där för en anledning, lyssna på musik och njuta av livet. Detta är ytterligare ett bevis på att danskarna kan mycket om musik, bryr sig mycket om musik men skryter inte om det.
Killaway Trail får svårt att komma direkt efter blue Foundation då allt jag ville göra var att höra mer av the big Blue. Men trots detta gör Killaway trail en riktigt bra spelning i solljuset som dränker stora scenen. Låtarna är genomtänkta om än lite mer "tillrättalagt" än vad Blue Foundations musik var men inte på ett dåligt sätt. Men jag tror att Killaway Trail hade mått bra av att ha mer mörker om kring sig. På det sättet hade stämningen skapats av musiken med hjälp av ljussättningen som är en underskattad del av en konsert.
Betyg ***
The William Blakes
Inför deras spelning så träffar jag två danska musikkännare, Brian Emil samt Martin Martin Stendury, som berättar för mig att detta bandet är otroligt känt på nätet och har nästan aldrig stått på en scen innan. Det märks inte då deras musik får dem själva att spritta av glädje. De har två trummisar som spelar på trumset mitt emot varandra med genemsamma cymbaler. Detta är givetvis svårt och ger lite mer cred åt musikerna i bandet och då framför allt skinnplågarna. Man kan sammanfatta deras musik genom att säga att det är ett organiserat utbrott av ungdomlig energi. Men trots detta så skapar de en känslomässig ljudkullis som får en att slappna av trots det intensiva tempot i låtar.
betyg ***
Dúné, Denna pungspark av tonårsrevolt spelar på lilla scenen (som inte är så liten som namnet vill påvisa). Deras enervi på scen skapar i samklang med de yngre besökarnas genomträngande skrik en bild som för tankarna till både Rolling Stones/Beatles och The hives. Det är inget fel på deras scennärvaro men de förstör låtarna genom att hoppa omkring och "glömma" spela. Vissa gillar det andra gör som jag och vrider sig besvärat för att komma på varför jag egentligen står där. Man kan sammanfatta dem som ett oorganiserat upplopp på scen.
betyg **
Mercury Rev
Det bandet som rest längst för att sprida sin musik på Beatday. Sångaren är en bögig José Gonzales på speed men han är en skön sådan. Musiken är blandad. Här finns både rakt på låtar och låtar som kräver lyssning flera gånger för att ens börja förstå dem. Det är tjusningen med Mercury Rev, de är inte enkla att förstå även om det är lätt att tro så. Medans de spelar så sänker sig mörkret över Beatday och ljuseffekterna jag pratade om innan kommer fram och skapar mer stämning än på de andra konserterna tidigare under dagen.
Betyg ****
Sigur Rós, denna giganternas gigant i musikskapande. På himlen som blir allt mörkare på grund av bristen av solljus kan man se regnmoln närma sig men dropparna faller inte för hela världen står still när Sigur Rós entrar scen. Island sägs vara ett kargt landskap som på grund av det skapar kreativitet. Jag säger inte emot. Sigur Rós kan verkligen göra musik. De vet precis vilka toner som beskriver ett kargt landskap med vemod men också inslag av lycka och glädje. Jag tänker givetvis på låten Gobbledigook. Publiken hoppar med och konfetti seglar ner från scentaket. Jag får tårar i ögonen, känslan är överväldigande och att de under närmaste timmen slitit mitt hjärta mellan imponerande uppbyggnader och lugna partier gör att allt brister. Glädjen och känslorna kan inte hejdas. Jag ser mina hjältar på scen igen, de presterar bättre än när jag såg dem på Roskilde 06. Det är fantastiskt, men tyvärr har jag ingen att dela ögoblicket med.
Betyg ***** (och med en extra * av guld)
Jag går med lätta steg mot tågstationen, Sigur Rós är och förblir nummer ett. Jag var rädd att min upplevelse under Roskilde 06 skulle vara en engångs företeelse men som tur är så lyckas medlemmarna skapa magi ytterligare en gång. Och förstår jag deras hardcore fans rätt så skapar de magi varje kväll de ställer sig på scen.
Det är söndagmorgon och jag sitter med Mia och Jonas på tåget hem mot Helsingör efter att ha blivit blåsta på en enkel hemresa. Det går inga direkttåg till Helsingör längre som det brukar, istället får man ta S tåg till Hellerup och byta där. Problemet är bara att där går inga S tåg efter tolvslaget, det är alltså tåg till Österport och sedan buss som gäller.
Det har varit en grymt skön lördag med musik och senare ett par öl med goda vänner. Mia och Jonas träffade jag av en slump på stationen men det visade sig bli ett lyckat möte. Jonas är uppvuxen i den lilla lilla håla i Småland där min morfar och mormor bodde då de levde, han hade haft min morfar i diverse sporter. Mia har spelat fotboll innan och med min grymma övertalningsförmåga klockan halv fem en söndagsmorgon lovade hon att komma och testa på Råå IP om takterna fortfarande sitter i.
som det kan gå...
Kommentarer
Trackback
