conclusion

mobilen surrar och avger sig oväsen. Regnet piskar ner ute och sängen känns varm och go. Jag måste lämna sängen, försöker krama mig fast hos min underbara flickvän men plikttrogen som jag är reser jag mig upp. Persiennerna är vridna så man inte ser ut om man inte står en meter ifrån, och då är synfältet begränsat till parkeringen nedanför. Regndropparna slår i pölarna de själv skapat. Trycket är stort på kommunens dagvattensystem och som all kommunalverksamhet så faller även detta system för trycket. På vägen till bussen ser jag totalt tre dagvattenbrunnar som gett upp hoppet om att svälja alla mängder vatten som kommer i en never-ending ström upp ifrån gatan.

Väl på jobb så startar jag datorn, idag bestämer jag mig att stanna vid datorn och inte bege mig ut mer än nödvändigt i regnet. Att skapa en presentation om krishantering och psykologisk kris står på schemat. Bra att ha egna referenser ibland, det är ju trots allt måndag och jag är som vanligt ett vrak.

  Jag tittar ut genom fönstret och en känsla smiter på mig. En känsla som varit lagd i malpåse i nästan ett år. Höst känslan gör sig påmind. Jag börjar dagdrömma mig bort till det perfekta huset eller perfekta lägenheten. Det är svårt att se vilket i och med att jag bara befinner mig vid ett fönster i ett rum och går inte därifrån. Jag sitter nästan till och med i det stora fönstret. Fönstret är runt och väggen går liksom in där fönstret är. I denna ingröpning så finns där en sittplats med dynor och filtar. Jag sitter där med en bra bok i handen. Till vänster om mig har jag en kopp varm choklad med ett par marsmallows som är som isberg med större delen av sig själva nedsänkta i vätskan. Grädden sluter sig nästan om deras toppar. Det ryker lätt om koppen.

Jag sitter under filtar och läser medans jag hör hur regnet piskar rutan och känner doften av chokladen.

Det är augusti och det jag drömmer mest om är att hösta mig.

Tragiskt.