conclusion

Jag är rädd för mycket. Jag är rädd för spindlar, att dö, gå i personlig konkurs med mera. Men jag är också rädd för hur världen kommer se ut när jag lämnar den. Att den kommer vara våldsam och osäker. Att varje person ser till sig själv först och inte hjälper andra. Prakt exempel är den stora debatten som dragit i gång i USA där en, jag tror det var, 70 åring blir påkörd och ingen stannar för att hjälpa stackaren utan alla drar förbi, tänker på sitt eget bästa.

För i en värld där vi glorifierar brottslingar och accepterar våld mellan barn finns inget gott att hämta. Om utveckligen går som den har gått de senaste åren så kommer våldet att bli en större del av vardagen. Kanske till och med accepterat i hemmet? och då menar jag inte att aga barn utan det kommer bli tal om regelvridiga ultimate fighting matcher mellan far och son där vinnaren likt en lejon hane tar över som hushållets ledare.

Vi är egentligen inget annat än djur, något mer sofistikerade djur dock. Eller nä, jag kallar det inte sofistikerat när man kidnappar en man, misshandlar honom grovt, låter honom äta sitt eget öra, spikar fast hans jeans i hans knä och lår och sedan lämnar honom i en stuga i skogen. Jag anser det inte sofistikerat när man bryter sig in hos en familj och misshandlar mamman grovt och slår barnen så hårt att de omkommer. Det är inte heller sofistikerat att kasta in förvuxna tomtebloss på fotbollsplan, ej heller att slåss för sitt lag som man inte ens spelar i.

Det är dock absolut inte sofistikerat att blunda för dessa fakta.

Jag är rädd. Jag vill inget hellre än att sätta mig mot lä sidan på ett hus och krypa ihop för att hålla värmen, och se regnet landa precis framför mina fötter medans jag rider ut stormen som blåser runt omkring. Jag vill att allt ska bli bra men har inte kraften att genomföra det.