Konsten att må bra, en illusion
Jag har nyss läst klart min goda vän DeLarsson's inlägg om den överkörda katten och den kvinnliga bilisten vars bil katten oturligt nog inspekterade allt förnära.
Det hela är rörande att läsa. Att man fortfarande stannar och åtgärdar sådana här händelser är värmande i kylan. Och ämnet som DeLarsson valt tänkte jag faktiskt på igår. Inte exakt så men när jag skulle gå och handla på Konsum i närheten av där jag bor, satt en uteliggare vid ingången. Han brukar ligga där och jag brukar gå förbi honom. Ibland skänker jag ett par kronor jag har löst i fickan ibland går jag bara förbi. Men just idag mådde jag inte riktigt hundra. Vet inte varför men jag kände mig som en dålig människa. Jag fick ögonkontakt med mannen, gick närmare och till slut kom jag på konversationsavstånd och han frågar om jag har några mynt att hjälpa en hemlös med.
Jag hade inga mynt och kände mig som ett monster. Jag sa vänta lite och vände tillbaka till uttagsautomaten som finns i närheten. Den kunde bara ge femhundringar och trots mitt hoppfulla försök innehöll mitt konto inte så mycket. Jag fick gå förbi mannen igen, det var som om månen glömt att gå upp, väldigt pinsamt.
I butiken mådde jag skit hela tiden, jag gick och tänkte på om jag istället skulle köpa några bananer till honom men så kom jag på att om han ätit lite senaste veckan så kan fruktsyran kanske göra mer skada än nytta. hmmm, han kanske inte ens gillar bananer. Jag skulle frågat.
När jag står i kassan så slår det mig, man kan ju ta ut pengar samtidigt som man handlar. Mycket riktigt jag får 80 kronor i handen och går stolt ut ur butiken. Jag tar en tjuga och ger honom och säger att det löste sig till slut.
vilken kommentar. Så patetiskt att jag inte inser det förrän jag gått runt hörnan. "Allt löste sig till slut", pyttsan tänker han. Att hitta ett ställe att sova varje dag är en konst, att få ihop till maten är ett mirakel.
Jag köpte mig välmående i en egoistisk värld genom att ge fjuttiga tjugo kronor till en stackars man utanför konsum.
allt går inte köpa för pengar, inte om man vill ha äkta vara.
Det hela är rörande att läsa. Att man fortfarande stannar och åtgärdar sådana här händelser är värmande i kylan. Och ämnet som DeLarsson valt tänkte jag faktiskt på igår. Inte exakt så men när jag skulle gå och handla på Konsum i närheten av där jag bor, satt en uteliggare vid ingången. Han brukar ligga där och jag brukar gå förbi honom. Ibland skänker jag ett par kronor jag har löst i fickan ibland går jag bara förbi. Men just idag mådde jag inte riktigt hundra. Vet inte varför men jag kände mig som en dålig människa. Jag fick ögonkontakt med mannen, gick närmare och till slut kom jag på konversationsavstånd och han frågar om jag har några mynt att hjälpa en hemlös med.
Jag hade inga mynt och kände mig som ett monster. Jag sa vänta lite och vände tillbaka till uttagsautomaten som finns i närheten. Den kunde bara ge femhundringar och trots mitt hoppfulla försök innehöll mitt konto inte så mycket. Jag fick gå förbi mannen igen, det var som om månen glömt att gå upp, väldigt pinsamt.
I butiken mådde jag skit hela tiden, jag gick och tänkte på om jag istället skulle köpa några bananer till honom men så kom jag på att om han ätit lite senaste veckan så kan fruktsyran kanske göra mer skada än nytta. hmmm, han kanske inte ens gillar bananer. Jag skulle frågat.
När jag står i kassan så slår det mig, man kan ju ta ut pengar samtidigt som man handlar. Mycket riktigt jag får 80 kronor i handen och går stolt ut ur butiken. Jag tar en tjuga och ger honom och säger att det löste sig till slut.
vilken kommentar. Så patetiskt att jag inte inser det förrän jag gått runt hörnan. "Allt löste sig till slut", pyttsan tänker han. Att hitta ett ställe att sova varje dag är en konst, att få ihop till maten är ett mirakel.
Jag köpte mig välmående i en egoistisk värld genom att ge fjuttiga tjugo kronor till en stackars man utanför konsum.
allt går inte köpa för pengar, inte om man vill ha äkta vara.
Kommentarer
Trackback
