conclusion

Det är ett magnifikt sätt att utrycka sig på, att använda citat. Man kan med en enkel mening ta personen man pratar med tillbaka till den känsla som citatet skapade då man först hörde det.

Låter det invecklat? Det är inte så svårt som det låter.

Låt oss tänka att du sitter och kollar på Terminator (jag väljer den filmen för den är lättast att förklara handlingen till). Du ser "good-old-Arnold" säga den klassiska repliken "I'll be back". Det man vet när man hör detta är att "Good-old-Arnold" är männens man. Han är så grymt manlig att en manlig man som jag själv betraktas som en åkersork. Han är så manlig att Muhammed Ali springer rakt in i en sandsäck och börjar kramas för att försöka passa in hos de mer kvinnliga männen (även kallat brottare). "Good-old-Arnold" är alltså manligare än manligast just när han säger de coola orden "I'll be back".

Det som händer då du använder denna frasen är att du på antingen ett seriöst eller humoristiskt sätt personifierar orden med dig själv. Det blir alltså en känsla för den som lyssnar att du antingen är manligare än manligast eller att du är kycklingen som leker emu och alltså leker större än vad han är.


Om du nu är någorlunda med i film och tv världen så har du flera tusen sådana citat som alla ger olika känslor.

Nu vet jag inte om det bara är min vänkrets som använder sig av sådana här citat, men vi har utvecklat ett sätt som många skulle uppfatta som antingen knasigt eller helt bängt. Vi kan prata i minuter och enbart använda citat och skratt. Allt för att ha så roligt som möjligt.

Och för mig så har då alltså citaten blivit en del av konversationen. Det har gått så långt att jag i vissa situationer längtar efter att dra ett citat men det är kanske inte läge till det. Ett exempel är när jag arbetar som värd på malmö arena och en person kommer fram och frågar om vägen. När jag förklarat den för honom så har jag lust att säga "you can do it, cut his head of".

Varför får du se i filmen Waterboy med Adam Sandler.