jag kastar stenar i mitt glashus...
Det var en underbar kväll. Solen gjorde sitt framtåg och inte ens Håkan Hellströms ostämda stämband fick oss att gå därifrån. Sofiero är som det sades flera gånger under kvällen Sveriges vackraste konsertplats.
Det hela börjar med en svart ridå där man ser kulisserna av Jocke och de andra, lagom till refrängen släpps den och öset börjar. För det är faktiskt ös. Kent är gladare än på länge och de har en spelglädje som jag inte sett tidigare, kanske inte hos något band. Som exempel kan man ta övergången från "om du var här" till "FF" tror jag det var. Den övergången smälter ihop och även om "FF" i det här fallet spelas i ett lite för högt tempo så är det med glädje och en aning stolthet som Kent framför den.
En magisk afton där Kent blandar både nytt och gammalt på ett sätt som bidrar till att alla känner igen sig oavsett vilket album som man blev fångad av. Kort sagt en magisk afton.
Bilder kommer snart
