stegen uppåt
Det hela börjar alltid vid markplan. Det är sällan man börjar en resa uppåt från en källare utan det är markplan som gäller. Så även denna gången då jag skulle utmana min tidigare höjdrädsla ordentligt.
Jag har tidigare blivit upplyft i stegbilar hit och dit och klättrat på kyrkotak med mera. När jag var liten var detta en dröm som jag ansåg som en mardröm utan dess like. Men för tre år sedan gick det magiskt över och mardrömmarnas svettningar byttes mot fladdrande hår i vinden 10-40 meter upp i luften.
Idag fick jag för första gången på dessa tre år en pirrande känsla i magen när jag gick upp för vad som kan vara den längsta spiralgallertrappa som jag satt min fot på. Den kan vara ungefär 15 meter hög. Okej, inte så högt som det kunde varit men att gå upp där lite seg en eftermiddag gjorde att det blev rätt högt.
Men i alla fall, som alla andra spiraltrappor ser man rakt ner. Fast mot förmodan var det inte det som var det farliga utan det var när man tittade upp den läskiga känslan inföll sig. Tidigare på dagen hade jag köpt allergitabletter och min kollega sa att det var mitt sämsta köp någonsin då han köpt likadana tidigare och fått hemska mardrömmar av dem. Jag såg fram emot lite läskighet, lite knasiga drömmar. Så när jag gick på trappan var det inte enbart med rädsla jag kände pirret i magen. Det var lite skönt. Skönt att få vara liten och rädd igen, att helt legitimt hålla i sig lite hårdare och ta långsammare steg när man närmar sig toppen. Väl uppe så gick inte dörren att öppna. Fick rycka och sparka för att få upp den, vilket nästan resulterade i ett fall för mänskligheten.
Tänk om jag hade fallit där, om jag hade tappat balansen i trappan. Jag hade haft två sekunder att tänka på vad jag skulle göra. Kanske sagt aj redan vid första sekunden för att jag varit osäker på om jag kunnat yttra det efter landningen. Jag kunde också bara ha landat på fötterna och skakat av mig lite damm och sedan gått hem för dagen med vetskapen att jag gjort något mycket märkligt.
Mer märkligt lär det bli innan min projekt-tid är slut.
Jag har tidigare blivit upplyft i stegbilar hit och dit och klättrat på kyrkotak med mera. När jag var liten var detta en dröm som jag ansåg som en mardröm utan dess like. Men för tre år sedan gick det magiskt över och mardrömmarnas svettningar byttes mot fladdrande hår i vinden 10-40 meter upp i luften.
Idag fick jag för första gången på dessa tre år en pirrande känsla i magen när jag gick upp för vad som kan vara den längsta spiralgallertrappa som jag satt min fot på. Den kan vara ungefär 15 meter hög. Okej, inte så högt som det kunde varit men att gå upp där lite seg en eftermiddag gjorde att det blev rätt högt.
Men i alla fall, som alla andra spiraltrappor ser man rakt ner. Fast mot förmodan var det inte det som var det farliga utan det var när man tittade upp den läskiga känslan inföll sig. Tidigare på dagen hade jag köpt allergitabletter och min kollega sa att det var mitt sämsta köp någonsin då han köpt likadana tidigare och fått hemska mardrömmar av dem. Jag såg fram emot lite läskighet, lite knasiga drömmar. Så när jag gick på trappan var det inte enbart med rädsla jag kände pirret i magen. Det var lite skönt. Skönt att få vara liten och rädd igen, att helt legitimt hålla i sig lite hårdare och ta långsammare steg när man närmar sig toppen. Väl uppe så gick inte dörren att öppna. Fick rycka och sparka för att få upp den, vilket nästan resulterade i ett fall för mänskligheten.
Tänk om jag hade fallit där, om jag hade tappat balansen i trappan. Jag hade haft två sekunder att tänka på vad jag skulle göra. Kanske sagt aj redan vid första sekunden för att jag varit osäker på om jag kunnat yttra det efter landningen. Jag kunde också bara ha landat på fötterna och skakat av mig lite damm och sedan gått hem för dagen med vetskapen att jag gjort något mycket märkligt.
Mer märkligt lär det bli innan min projekt-tid är slut.
Kommentarer
Trackback
