conclusion

Som du kanske minns så var jag i våras den sjuka på bussen. Jag försökte leta tröst hos medresenärerna men icke.

Nu har jag varit på andra sidan. Igår när jag åkte till jobb satt där en hostande och snörvlande klump med fötterna på sätet framför. Jag har märkt hur hans arrogans mot omvärlden växt för varje dag. Först satt han snällt upp och tittade alla nypåstigna välkomna med en vänlig, men osäker, blick. Därifrån har han gått från att ha fötterna på sätet framför utan skor till att totalt skita i omvärlden och sitta och snörvla och hosta (utan att hålla för munnen!!!!!!!) och dessutom ha sina fötter uppe på sätet. Gärna ha fötterna på sätet en dag då det kommit en rejäl regnskur så att den stackars sate som sätter sig där sen ska absolut bli blöt i gumpen.

Som du märker är jag rätt bitter mot denna kille. Jag är bitter för att jag redan igår tänkte "den jävlen kommer smitta mig". Och mycket riktigt. Idag är jag förkyld och det känns inte som om någon bättring är påväg.

Fyyyy på dig (smittokillen) om du motförmodan läser detta. Fyyyyyyyy!!