conclusion

Jag ber redan nu om ursäkt ifall du mot förmodan saknar intresse för sporten fotboll. För det är just den sporten som mina tankar nu slukas av som en hungrig drake slukar en ensam stackars riddare som kommit till fel grotta.

Det är som du säkert märkt kval på söndag. Det är mindre än en vecka tills jag kommer stå på sidlinjen i Hästveda för att se mina grymma tjejer lira mot just Hästveda IF. Även om det är mindre än en vecka så är det trots allt fem dagar kvar. Fem dagar som jag ska spendera tänkades, grubblandes och värst av allt, få adrenalinkickar utav ingenting.

Kroppen är fantastisk. Man kan "lura" den till vad som helst. Dock har den en responstid som kan tyckas lite märklig. Det märkte jag i morse när jag satt i bilen till Halmstad. Mina två passagerare var upptagna med mer eller mindre viktiga beslut via telefonvägen. Jag satt ensam i mina tankar. Bara jag och vägen och mina funderingar på just kvalet. Det slog mig att jag kommer vara nervös på söndag. Jag kommer inte bara vara nervös, jag kommer vara TOK NERVÖS!!! Det var nämnligen mycket länge sedan jag spelade matcher som verkligen gällde något. Det var i P16. Jonstorps B-lag var bara "på skoj". I Viken vann vi varje match med snitt 12-0. Jag har alltså inte behövt vara nervös sedan jag var 16 år. Men nu är jag det. Så fort jag tänker på söndagen.

I bilen kom som jag tidigare nämnde tankarna på kval upp. Jag slog dem åt sidan för att fokusera på en omkörning och mitt i omkörningen av denna DSV bil kom känslan. Pirret från magen och ut i fingrarna. Jag var klarvaken på bråkdelen av en knapptryckning med tidtagaruret. Jag fick en instiktiv lust att öka farten samtidigt som jag ville springa tre marathon för att bli av med all energi som tycktes ha flugit på mig.

Det gick över efter en stund men kommer åter så fort jag tänker på kvalet.

Låt oss bara vinna, snälla. Låt oss vinna!!!