Den eviga väntan...
Nu du, nu är jag brandman. Någon som jag kämpat i över fyra år för att lyckas bli. Om än så är jag det bara under sommaren men det är ändå otroligt stort för mig. Men det är ändå något som stör mig. Blir jag aldrig nöjd??
Kanske inte. För ju mer man får kämpa om en sak ju lättare har man för att hitta nya mål. Man inser att man klarar av nivåer som för tre år sedan bara var en dröm.
Men vad är det då som saknas? Jo, det är givetvis larmen. Jag har jobbat sedan 08:00 i morse och inte haft ett enda larm.
"Kalla mig sahara, kalla mig torkan. Kalla mig öde, det är tji mitt namn, det är tji mitt namn....."
Det är verkligen helt öde idag. Trots regn, och trots att ambulanserna kör så de inte ens hinner äta. Och vad gör man då som brandman är det garanterat många som undrar. Tyvärr kan jag inte avslöja den exakta sanningen då detta är första dagen på sommarschemat för de brandmän, styrkeledare och brandmästare jag går med så de har en "lugn dag på jobbet".
De saker jag gjort har varit:
- Kollat min utrustning (är andre man på stegen och chaufför på 404)
- Testkört stegen
-bytt lampor i hytten på 401 (släckbilen/brandbilen/den röda, stora bilen med blåljus)
-kollat in värmekameran
-kollat explosivimetern
-kollat sjukvårdsväskan på 401
-pluggat kartor.
Där emellan hann jag med att kolla in gamla kort, få historiken bakom dessa kort, äta frukost, äta lunch, fika, äta middag och givetvis tränat. Men det jag gjort mest mellan dessa få uppgifter är givetvis väntat.
Jag har väntat och väntat på att den där jäkla klockan ska ringa och jag får pressen på mig att sitta i bilen innan 90 sek. Ibland har jag tänkt på det varje sekund, ibland har jag helt glömt bort att jag är på en brandstation och ska åka på larm. Det går liksom i vågor. Innan jag började skriva detta så gick det ett rus genom kroppen där pulsen ökade och jag fick lite adrenalin, just för att jag tänkte tanken "snart, snart ljuder larmet. När som helst nu, NU!!? nää men NU!!? fasiken." Detta gör att pulsen går upp. Det kan låta sjukt och ibland kan sanningen vara så.
Får jag tro mina kära kollegor så kommer jag och väntan bli bästa vänner framöver. Det är ju tack vare larmen som man vill bli brandman...
Kanske inte. För ju mer man får kämpa om en sak ju lättare har man för att hitta nya mål. Man inser att man klarar av nivåer som för tre år sedan bara var en dröm.
Men vad är det då som saknas? Jo, det är givetvis larmen. Jag har jobbat sedan 08:00 i morse och inte haft ett enda larm.
"Kalla mig sahara, kalla mig torkan. Kalla mig öde, det är tji mitt namn, det är tji mitt namn....."
Det är verkligen helt öde idag. Trots regn, och trots att ambulanserna kör så de inte ens hinner äta. Och vad gör man då som brandman är det garanterat många som undrar. Tyvärr kan jag inte avslöja den exakta sanningen då detta är första dagen på sommarschemat för de brandmän, styrkeledare och brandmästare jag går med så de har en "lugn dag på jobbet".
De saker jag gjort har varit:
- Kollat min utrustning (är andre man på stegen och chaufför på 404)
- Testkört stegen
-bytt lampor i hytten på 401 (släckbilen/brandbilen/den röda, stora bilen med blåljus)
-kollat in värmekameran
-kollat explosivimetern
-kollat sjukvårdsväskan på 401
-pluggat kartor.
Där emellan hann jag med att kolla in gamla kort, få historiken bakom dessa kort, äta frukost, äta lunch, fika, äta middag och givetvis tränat. Men det jag gjort mest mellan dessa få uppgifter är givetvis väntat.
Jag har väntat och väntat på att den där jäkla klockan ska ringa och jag får pressen på mig att sitta i bilen innan 90 sek. Ibland har jag tänkt på det varje sekund, ibland har jag helt glömt bort att jag är på en brandstation och ska åka på larm. Det går liksom i vågor. Innan jag började skriva detta så gick det ett rus genom kroppen där pulsen ökade och jag fick lite adrenalin, just för att jag tänkte tanken "snart, snart ljuder larmet. När som helst nu, NU!!? nää men NU!!? fasiken." Detta gör att pulsen går upp. Det kan låta sjukt och ibland kan sanningen vara så.
Får jag tro mina kära kollegor så kommer jag och väntan bli bästa vänner framöver. Det är ju tack vare larmen som man vill bli brandman...
Kommentarer
Trackback
